Publiceringsdag: 001122

Sahara - ett gult Nordkalotten



Att sticka till Egyptialand i november är en god idé - den anbefalles! Då råder där stabilt väder utan sandstormar och tämligen svalt (alltså 25-28 grader).

Jag kan också rekommendera några dagars seglats på Nilen med flodbåt. Det är avsevärt annorlunda än att åka flotte nedströms Torneälven. Dels för att flodbåten är större - man ska ju bo på den också - dels för att man seglar i godan ro utan forsar, ty den del av floden det rör sig om är reglerad. Nilen är litet längre än Torneälven, 600 mil enligt uppgift.

En av de uppdämda sjöarna, Nassersjön, är femtio mil lång. I södra änden av den finns Abu Simbel-templen, som i min barndom var en stor affär för hela världen. När sovjetiska ingenjörer byggde den stora dammen, som oundvikligen skulle komma att dränka Abu Simbel, då sågade egyptierna itu hela berget med sina 25 meter höga (sittande) statyer och grottgångar med ristningar och målningar. Sedan flyttade de hela rasket 60 m upp och 200 m bort och satte ihop det igen, så att ingen kan se hur det gjordes.

Men naturen därikring var i sig värd ett besök. En sådär sextio mil söder om Kairo ligger Assuan, varifrån det är avståndet Malmfälten-Luleå till Abu Simbel, som alltså ligger ännu längre söderut (vilket betyder uppströms). Dit flyger man på en förmiddagstur (den enda landsvägen genom öknen var stängd men skulle kanske inte lockat så många ändå). Att se Sahara från luften var en häftig syn. Byt ut den gula färgen mot vit, så har man nordkalotten om vintern. Och nu kan jag mycket väl förstå, varför en som är uppvuxen i öknen kan hitta i den. Det är ju inte sanddyner överallt utan bergsplatåer med tydliga dalgångar, som uppenbarligen skurits ut av rinnande vatten en gång. Men nere i dessa milslånga dalgångar måste det vara hett som i glödheta Helsefyr.

Kring Abu Simbel sticker mängder med svarta sockertoppsformade berg upp ur sanden, och de som blivit dränkta har därför bildat spetsiga små klippöar i en stor skärgård. Egyptierna är alltså bra på att försätta berg. De har något att brås på deras förfäder var ena djäklar på att bygga kåtor. När jag kom ut till förorten Giza i Kairos morgondimma, reste sig en fasansfullt hög, trekantig skugga mer än hundra meter över mig: pyramiden. Jag ska inte uppehålla mig mycket kring kulturarvet mer än att säga: att se det i verkligheten överträffar alla tevefilmer! Och för övrigt är det lättillgängligt. Det mesta ligger intill Nilen, och de stora pyramiderna står utanför förorten Giza. Dit kan man ta tunnelbanan.

Om än det var skitigt och äckligt för en kräsmagad nordbo att gå i gränderna i vilken stad som helst, så var tunnelbanan skinande ren och polerad. Därtill en aning billigare än att bli körd av någon taxi. Dyraste tunnelbanetaxan fann jag vara 50 piastrar - litet under en och femtio.
Att det var skitigt i gränderna förvånade mig inte, jag har varit i varma länder förut. Men olikt de andra länderna kring Medelhavet märkte jag aldrig, att männen var kvinnliga turister efterhängsna. Jag mötte ofta i kvällsmörkret ensamma egyptiska kvinnor gående ensamma i gränderna och på de stora gatorna utan att något tycktes vara osäkert.

Poliser fanns det förvisso gott om. Så gott om, att de tycktes ha oändligt tråkigt. De fanns överallt och var alltid tungt beväpnade, antingen med en automatkarbin typ Kalasjnikov eller en tysk kpist.
Men de såg inte hotfulla ut, ropade tvärtom gärna "Hello" eller "Welcome" (vilket gatsopare eller vilken mötande människa som helst också utropade).
Detta eviga välkomnande kan vi gott ta lärdom av. Hur bemöter vi utlänningar här hemma? Nu förstår jag bättre, varför invandrarna från flyktingförläggningen vi en gång hade alltid sa "hej!" när de mötte oss okända infödingar på sta'n.

Att bli påhälsad av egyptiska tjejer var förstås tacknämligt, även om deras faraoniska skönhet ofta skymdes av sjalen. Men jag hade vissa problem med alla män som hälsade på mig på gatan. Olikt kvinnorna har männen tydliga drag av neger men ändå norr om Sahara. Mitt problem bestod däri, att jag ideligen tyckte mig möta Jackie Arklöf...
Först trodde jag den starka polisbevakningen berodde på turistmorden härom året, men dessa mord var för det första inte bara turistmord utan mord på egyptier, och för det andra hade bevakningen nog mer med den allmänna statliga stabiliteten att göra. "De har ju bokstavligen kört ut de religiösa fundamentalisterna i öknen, varifrån de gör överfall och räder", sade vår reseledare på min fråga. Han var före detta ambassadör, talade arabiska och läste hieroglyfer, så han ingav visst förtroende.

Kommer man från Kiruna behöver man inte behålla vinterkläderna på för att respektera landets seder. Det går utmärkt att gå i kjol eller kortbyxor, även om få av invånarna gör det. Fyra av fem kvinnor bär sjal, men de var lika glada för det och tycktes inte vara ett dugg intresserade av om kompisarna själva bar sjal eller ej - ännu mindre om utlänningarna gjorde det.
Dock hör religiösa byggnader till sådana platser, där man INTE bär kortbyxor. Har man varit inne i några praktfulla moskéer kan man gott ta sig en titt på kyrkor också. 12% av egyptierna är kristna och verkar vara det närmaste faraonerna i nedstigande led man kan finna. Deras kyrka kallas koptisk och skiljer sig från den katolska, protestantiska eller ortodoxa, men man känner utan vidare igen sig.
För att fira det kristna tvåtusenårsjubiléet (muslimerna har ju en annan tideräkning), har den egyptiska staten i år satsat på en allmän upprustning av landets kyrkor och katedraler, vilket märktes.

Egentligen fanns det för mycket att se i landet. Jag skulle vilja segla på Nilen med litet mindre andel kulturavbrott en annan gång. Då skulle jag också första dagen köpa en Gambalaja eller vad det hette - en särk. Turban har jag redan (jag blev grundligt turistlurad vid foten av Cheopspyramiden arla en morgon, ovan som jag var).
Däruti utstyrd som en egyptier skulle jag kunna gå ostörd omkring och betrakta allt utan att någon betraktade mig. Det enda minuset i Egypten var nämligen försäljare, som inte ville ge sig eller släppa taget. Allra värst var de vänliga människor på sta'n, som när de såg ens vilsenenhet kom fram och ville hjälpa en till rätta. Det gjorde de, men sedan gick de inte. Förr eller senare hamnade man hos någon kusin i dennes papyrusbutik eller dylikt. En av dessa hjälpsamma personer rådde mig faktiskt att klä mig på det viset nästa gång (fast först visste han ett bra ställe där man kunde få tag på sådana kläder...).

Det kändes helt i sin ordning att komma åter till de snöiga vidder, som uppifrån är så förvillande lika det mäktiga Sahara.

Björn Forseth


Björn Forseth ägnar sig åt diverse kulturella och politiska debatter och har publicerat en del material i bland annat Kiruna-Tidningen och Folket i Bild/Kulturfront och skrivit en mindre bok åt UNESCO. Han har även gett ut boken Samelandets historia
Kiruna-Nytt publicerar gärna era synpunkter/kommentarer på denna krönika.
Skriv in här!.
Läs kommentarerna/synpunkterna
Läs aktuell global artikel
Läs tidigare globala artiklar