Publiceringsdag: 021120
Toni Soyupak ger i denna text sin bild av bland annat den rådande situationen i Storbritannien som rustar för ett krig. Han har en mångårig erfarenhet av politiskt arbete i Turkiet och Sverige. För närvarande bor och verkar han i London.
Sannolikt kommer fler brittiska soldater att få inkallelseorder denna vecka.
Planen förutser ett deltagande av fyra divisioner från USA plus en pansardivision från Storbritannien och planerarna arbetar utifrån två datum för attacken: det ena startdatumet är i början av januari nästa år, det andra drygt en månad senare i slutet av februari.
De brittiska styrkorna kommer att inkludera den 7:e pansarbrigaden - Ökenråttorna (smeknamnet är berömt från 2:a världskriget) - och uppmot 200 stridsvagnar (Challenger Tanks) liksom delar av specialstyrkan SAS.
Planerarna förväntar sig att angreppet från luften under invasionen kommer att bli avsevärt kortare än bombräderna som inledde det senaste kriget i Persiska viken.
Amerikanska och brittiska styrkorna ska snabbt etablera sig inne i Irak, vilket blir inledningen på en invasion på bred front.
Detta ska, förutser planerarna från USA, "isolera" det irakiska ledarskapet i snabbt krympande fickor.
Enligt brittiska källor är förberedelser snart klara. I fjärran stävar den amerikanska militärmakten mot Irak; hangarfartygen USS Constellation, USS Nimitz, USS Harry Truman, USS Kitty Hawk och fartyg stationerade på olika platser i världen seglar mot Persiska viken och de ankommer till området i slutet av december och början av januari.
Ett ytterligare tecken på de långt gångna förberedelserna för ett krig i början av nästa år är att Pentagon överväger hur media kommer att redogöra för konflikten.
Försvarshögkvarteret erbjuder nu grundläggande militärutbildning för de USA-journalister som vill följa med de amerikanska stridsenheterna. Det är viktigt för den amerikanska propagandan under kriget.
Frankrike, Ryssland och Kina kommer måhända fortsätta argumentera för att FNs Säkerhetsråd måste sammankallas igen för att ge grönt ljus för en militär aktion mot Irak, ifall att Saddam Hussein åter trotsar FNs vapeninspektörer, men inom USAs och Storbritanniens militärstyrkor görs antagandet att de kommer att starta ett krig mot honom i början av nästa år.
Åtminstone i Storbritannien har fördröjningen i FN endast orsakat marginella problem. Ursprungligen hade försvarsministern - när försvarsfrågor debatterades i Parlamentets underhus för två veckor sedan - planerat att meddela vilka trupper och stridskrafter som Storbritannien skulle komma att sända till Persiska viken, ett meddelande som nu har skjutits upp.
Vad som däremot inte har försinkats är grovarbetet från 10 Downing Street (premiärminister Blairs och regeringens residens) att övertyga viktiga medlemmar från The Labour Party i Parlamentet.
Under de tre senaste veckorna har premiärministern i tystnad inbjudit små grupper av noggrant utvalda ledamöter som inte sitter i regeringen - de med förnuftigt argumenterande och ofta personliga invändningar mot kriget; många av dem nyvalda parlamentariker, istället för anti-krigsförkämpar, vilka har dominerat medierna - till Downing Street för diskussioner om Irak.
Blair har varit idel öra, enligt parlamentarikerna, uppenbarligen för att komma fram till vad som behövs för att övertyga den tysta majoriteten inom Arbetarpartiet som oroas för ett krig.
Nyligen har vi kunnat skönja ett mer militant politiskt klimat i Storbritannien. Efter det sista valet har vi fått erfara fler strejker.
Det började med lärarna (lärarbristen är ett stort problem och nu vill lärarna inte arbeta mer övertid, vilket har skapat ett större behov av dem. Australien och Sydafrika har exporterat lärare till Storbritannien, men det har inte varit tillräckligt) - och sedan sjuksköterskor och personal inom järnvägstrafiken.
Efter privatiseringen av järnvägstrafiken för tio år sedan har britterna fått se en försämring i servicen längs banorna och personalen har strejkat.
Dessutom har poliserna hotat att gå ut i strejk för att uppmärksamma sina problem. I fjol strejkade arbetarna vid Londons tunnelbana och nyligen gick brandmännen ut i strejk.
Ledaren för Storbritanniens näst största fackförening - som var en av Tony Blairs största supporter - bortröstades vid förra sommarens kongress och i stället valdes en äldre vänster-socialist till ordförandeposten.
Tony Blair möts sålunda av en mer radikal och militant arbetarrörelse i Storbritannien för tillfället. Denna vänstervind har betytt mycket för den största gruppen mot ett Irak-krig.
Mer är 150 parlamentsledamöter är emot kriget (av totalt 659 parlamentsledamöter. Red. anm) och sprickan i regeringen framgår synbarligen av sig självt.
Den ökade motsättningen i regeringen, i frågan om FN ska ha det slutliga avgörandet avseende en militär aktion mot Irak, framkom när Clare Short, minister för Internationell utveckling krävde att alla stridskrafter som används mot Saddam Hussein måste ha fått sitt godkännande från FNs Säkerhetsråd. (9 november, -02, The Observer).
"Jag har, och har alltid haft - vilket jag offentligt sagt vid många tillfällen - den uppfattningen att det är viktigt att hålla ihop världssamfundet och att agera via FN", uttalade sig Short.
Hon uppmanade Saddam Hussein att samarbeta med chefen för FNs vapeninspektörer. (The Observer).
Det framstod som att Short gick emot linjen utstakad av Downing Street när hon nämnde, att det var "nödvändigt" att agerandet mot Iraks diktator skulle ske via FN.
Tony Blair har hamnat i en svår sits. Han kan inte tala lika tydligt om ett regimskifte i Irak som Bush.
Tony Blair har klargjort att ett enda löftesbrott från Saddam räcker för att det kan leda till militära aktioner utan en färsk resolution från FNs Säkerhetsråd.
Iraks oljerikedomar är huvudsyftet med kriget, med siktet inställt på att dela upp dessa oljefält sinsemellan. USA planerar därvidlag att dika ut sina rivaler i den industriella världen och ta udden av Opec - Oilproducing Export Countries.
Ledaren för den London-baserade organisationen Iraqi National Congress - (INC) (med ett mycket svagt stöd i Irak men vissa källor hävdar att USA kan välja den som nytt ledarskap i Irak efter ett regimskifte) Ahmet Chalabi, har träffat de verkställande direktörerna för tre amerikanska multinationella oljebolag, för att förhandla om uppdelningen av Iraks stora oljereserver efter att Saddam har avsatts.
Avslöjandet av mötena i oktober i Washington - bekräftad av en talesman från INC - gjordes när Lord Browne, ledare för BP - British Petroleum (vilket har fått brottats med en vinstminskning detta året) - offentliggjorde resultatet för det tredje kvartalet, vilket visade att nettoinkomsten på årsbasis hade minskat med 13 procent till 1,47 miljarder pund (motsvarande ca: 20 miljarder kronor).
BPs boss Lord Browne som har ett gott öra till Number 10 (BP refereras ibland till Blair Petroleum, så nära är förbindelserna) tvangs att skriva ner målsättningen för företagets produktion en förödmjukande tredje gång detta år.
Istället för en tillväxt på 5,5 procent kommer BP att öka tillväxten med endast 3 procent detta år, meddelade Browne analytikerna. (The Observer, 3 nov. -02).
BPs svaga tillväxt är inte unik på oljemarknaden. För två veckors sedan meddelade Exxon Mobil, världens största oljeföretag, att vinsten under det senaste kvartalet sjönk 540 miljoner US-dollar, till 2,64 miljarder US-dollar (motsvarande ca: 24 miljarder kronor).
Chevron Texaco fick vidkännas en vinstminskning det senaste kvartalet med 900 miljoner US-dollar. Det var endast Shell som gick emot trenden.
Oljepriset har åkt berg- och dalbana beroende på en trög efterfrågan, strid om fördelningskvoter, brist på investerare, statlig lagerhållning och ett eventuellt kommande krig mot Irak.
Industrialiserade länder har i tysthet byggt upp oljelager för att kunna möta olika slags avbrott i oljetillförseln vid en konflikt med Irak.
USA, Japan och Tyskland håller totalt 3,8 miljarder fat olja i lager, vilket motsvarar ungefär 114 dagars nettoimport.
Bush har redan tillkännagivit att USA har för avsikt att fylla på sina strategiska oljereserver. Nippon Oil of Japan har börjat att köpa upp råolja från Ryssland och Mellanöstern.
Nästa månad kommer oljeföretagens verkställande direktörer att samlas på en rekreationsort nära Sandringham i Storbritannien, för att diskutera Irak och framtiden för oljemarknaden.
Konferensen, vars värd är sheikh Yamani, f.d. Saudiarabiens oljeminister, kommer att ha som deltagare bland annat en tidigare chef för den militära underrättelsetjänsten i Irak, en ex-minister och finansiärer.
Diskussionsämnena inkluderar landets oljepotential; ifall det kan bli en lika stor leverantör som Saudi-arabien och om ett Irak efter Saddam kanske kan tillintetgöra OPEC.
(The Observer, Sunday November 3, 2002: Carve-up of oil riches begins. Sajten där mötesprogrammet presenterades har öppnats igen och kan hittas här: Iraq and the Future of World Oil Supplies Red anm.)
Fastän Ryssland, Frankrike och Kina har gällande avtal med Irak, har INC-ledaren Chalabi tydliggjort att han kommer att belöna USA för att avsätta Saddam (alltså Bushs tal om ett regimskifte) med lukrativa oljekontrakt, berättade Washington Post nyligen:
"Amerikanska företag kommer att ligga i vinnarhålet i jakten på Iraks olja."
Frågan om vem som lägger vantarna på världens näst största oljereserv har verkligen varit en betydande orsak till oenigheten i Säkerhetsrådet om en ny Irak-resolution.
Om det är sant vad som rapporterats, så ska Irak under förra månaden ha signerat flera mångmiljard-kontrakt (i dollar) med utländska företag, huvudsakligen från Kina, Ryssland och Frankrike.
Bland dem har Ryssland - som har miljardbelopp (i dollar) i fordringar på Irak för tidigare vapenleveranser - det starkaste intresset i utvecklandet av den irakiska oljan; innefattat ett 23 års-kontrakt på 3,5 miljarder dollar för att återställa oljefält, speciellt Västra Qurna-fältet (innehåller 11-15 miljarder fat olja), beläget väster om Basra, nära Rumaila-fältet (överenskommelsen undertecknades i mars -97).
De franska intressena är också betydande (före det 1:a världskriget dominerade Frankrike området efter det Ottomanska rikets fall).
Det franska företaget Total Fine Elf har förhandlat med Irak om utvecklingen av Nahr Umar-fältet.
Rysslands oro över en framtida INC-inspirerad uppdelning av Iraks oljetillgångar till USAs fördel har blivit så stark att det nyligen sände en diplomat för att diskutera saken med INC-företrädare.
Vid detta möte den 29 augusti i Washington uttryckte diplomaten oro över att Ryssland skulle hållas utanför oljemarknaden av USA.
En modell för uppdelningen av Iraks oljeindustri presenterades i september av Ariel Cohen, från den högerinriktade Heritage Foundation, vilken har nära kontakter med Bush-administrationen.
I en artikel där han presenterar ett utkast till ett USA-engagemang i Irak, anslående en liknande tongång som Chalabi, ges en vägbeskrivning för en privatisering av Iraks nationaliserade oljeindustri och han utfärdar en varning för att Frankrike, Ryssland och Kina mest sannolikt kommer att finna, att en ny INC-ledd regering inte skulle infria deras oljekontrakt.
Det är en klar signal för oss att Ryssland plötsligt fick ett Tjetjenien-problem mitt i hjärtat, i Moskva nära Kreml.
När tjetjenska terrorister kunde ta gisslan i en teater i Moskva, betydde det att USA visade Ryssland sin triumf under bordet, som det alltid använder de tjetjenska korten mot Ryssland.
Mer än 100 personer dog efter den ryska gasattacken (vem har de farligaste massförstörelsevapnen; kemiska och dylikt, tillsammans med USA?).
Det visar att (spelet eller) priset för oljan inte är billigt. USA använder sina kort mot Ryssland eftersom det motsatte sig USA:s resolution i FNs Säkerhetsråd.
Tony Blair, visade, å sin sidan, vid sitt möte med Frankrikes president förra månaden i samband med EU-toppmötet, plötsligt och på ett mycket ohövligt sätt sin ilska mot och otillfredsställelse med den franska oppositionen mot USAs-resolution i FNs Säkerhetsråd.
Temat var EUs jordbruksprogram, men alla är överens om att det verkliga ämnet var Frankrikes opposition mot Storbritanniens/USAs FN-resolution.
För två veckor sedan kom de överens om en resolution, som gav var och en möjlighet att göra egna uttalanden om den verkliga innebörden av beslutet.
Blair uttalade i tv sin vilja att attackera Irak med alla medel och riktade hotelser mot den irakiska presidenten Saddam Hussein (vilket betyder det irakiska folket) ifall han inte avrustar.
Tony Blair drog efter FN-reslutionen i gång sina ledande strateger för att agera i tv - och i pressen - för ett Irak-krig. På tv kan vi se fler och allt fler pogram om Irak, i syfte att porträttera Saddam Hussein.
"Saddams isolerade barndom" var ett av programmen (visades på Channel 4) för att förbereda befolkningen och ett annat program om Irak var Panorama (visades i BBC).
I Panorama gavs en tydlig signal om att en attack mot Irak kan inledas i slutet av januari eller början av februari.
Beslutet om ett krig har fattats för länge sedan och tv-programmen är en del i den processen som nu visas inför världen.
Men den för Tony Blair starka oppositionen i Storbritannien gör att han inte kan spela sina kort som Bush.
Toni Soyupak
Översättning:Ola Jordán
| Skriv in här! Läs kommentarerna/synpunkterna Läs fler globala texter |
