"Skogsarbetaren - slitgörats hjälte"

Med detta påstående vill jag inte ha sagt, att sjukdom och förslitning inte fanns då, men det får i alla fall anses som förvånansvärt, att så många skogsjobbare vinter efter vinter klarade av detta fysiskt grymt påfrestande arbete.

Till skogsslitet bör också läggas alla de påfrestningar och olägenheter som skogsarbetet medförde t.ex. långa och besvärliga väg- och transportförhållanden, ofta veckovis bortovaro från hemmet, förläggning i "kojor" och baracker, ensidig och förenklad mathållning och påvra hygienförhållanden etc.

-Känner du då till något om detta, är det säkert många som vill fråga mig, du hade väl aldrig behövt livnära dig på skogsarbete?

-Nej, förvisso inte, svarar jag, men mitt hems försörjare var skogsarbetare vintertid. Och de flesta i Vissletrakten i Glava var tvungna att dra till skogs efter det att isläggningen stängt Hillringsbergs sågverk, så något har jag att bygga min redogörelse på.

När så vintern kom fick många av gubbarna på orten och annorstädes, ge sig iväg till Billeruds avverkningar, ganska långt från hemmen. Mina minnesbilder från den tiden är kanhända något avtrubbade, men kan, för en normalvecka, sammanfattas som följer.

Far lastade på sparken proviant, klädbyten, redskap, som varit hemma för översyn eller skärpejustering. Åkte sedan någon kilometer dit som timmerköraren bodde. Denne transporterade packningar och manskap till avverkningsplatsen, där även skogskojan - baracken låg. I det här fallet vid Dammarna i sydöstra hörnet av Stora Gla.

Efter ankomsten och inplockningen bar det iväg till hygget. Var vädret bra, med lagom kyla och lite snö gick det väl an, men låg snön djup och gångvägen lång var enbart traskandet till skiftet nog så besvärligt.

Och sedan slitet med yxa, såg och barkspade. Då barken inte flagade på grund av sträng kyla utan bara sprätte av i småbitar var barkandet ett omänskligt slitgöra. När snön låg djup skulle det först skottas så att stubben inte blev för hög och drällde det dessutom ner snö över jobbaren, som kanske stod på knä och sågade med Sandviken-"svansen", ja, då var det "friska" utelivet inte någon sinekur precis.

Före och efter arbetsdagens slut skulle jobbarna förstås också elda och ställa i ordning mat och på kvällen var det kanhända kläder som skulle torkas. Det gällde att kunna komma sams i det trånga utrymmet som baracken erbjöd.

Betalningen för detta oerhört konditionskrävande arbete stod tyvärr inte i någon rimlig proportion till arbetsinsatsen.

Olycksriskerna i skogsarbetet var också en psykisk påfrestning som ständigt var i allas tankar.

En annan grupp skogsjobbare som också fick dra, om inte sitt strå, utan de tunga stockarna, till stacken - vältan vid något vattendrag, var hästen och köraren. Dessa båda arbetare fick heller inte ligga på latsidan under avverkningssäsongen.

Jag tror nog att även den som aldrig, för brödfödans skull, jobbat med dåtidens verktyg och under den tidens förhållanden, kan, med den allra minsta fantasi, sätta sig in i de fysiska påfrestningarna som en skogsarbetare då var utsatt för. Tänk er bara kyla, snö, fukt, maximalt muskelarbete hela arbetsdagen och dessutom de obekväma arbetsställningarna!

Att inte kyrkorna om söndagarna fylldes av manliga besökare borde inte ha varit svårförståeligt för prästerna.

När Far kom hem på lördagseftermiddagen skulle Mor ta hand om främst kläder men även returmatkärl. Söndagen gick så åt till matlagning för Fars kommande arbetsvecka i skogen. Det skulle vara risgrynspudding - "form", som Mor sa, fläskpannkaka, kokta ärter, köttbullar, potatis, sylt, fläsk och korv, brödkakor, kaffe och socker, ett par buteljer mjölk, smör och pålägg, ja, allt som behövdes för att mätta och ge kraft åt en hårt arbetande skogshuggare. Allt skulle packas i matlådan och i ett särskilt knyte klädesombyten; strumpor, underkläder, vantar, vadmalsbyxor, kanske en extra storväst.

Under veckan sedan skulle Mor laga och tvätta - utan elvärmt vatten och tvättmaskin - förbereda nästa veckas "neste" samt hålla hemmets alla andra sysslor under kontroll.

I dag kan vi glädjas åt att det gamla, slitsamma skogsjobbet är borta och att modernare metoder, mindre kroppspåfrestande har införts. Hur sjukskrivningsfrekvensen hos dagens skogsjobbare är undandrar sig mitt bedömande. Jag kan bara konstatera, att dåtidens huggare och körare inte hade möjlighet att så ofta "känna efter" som vad fallet är i dag, t.o.m i lindrigare arbeten än skogssysslor.

Jag tycker det är värt att då och då tänka tillbaka på alla dem som med slit och möda, under dåliga förhållanden, lagt en grund för vår nutida välfärd och samtidigt vara tacksamma för att tekniken medfört att många av oss sluppit undan gångna tiders omänskliga slit.

Nils Glaveby