Det var i december år 2000 som LKAB och Ludvika Mining (med bas i Tuna Hästberg, Dalarna) ingick ett avtal som innebar att dalaföretaget fick två års ensamrätt att undersöka de tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna att kommersiellt utnyttja apatiten i avfallet från järnmalmsbrytningen.

Enlig Ulf Söhrman har de båda företagen kommit överens om att avtalet ska förlängas i åtminstone två år till.

Anledningen till Ludvika Minings intresse för ett anrikningverk i Kiruna är att järnmalmen i Kiirunavaara-gruvan innehåller en stor del apatit, ett fosformineral som utgör en viktig råvara för framställning av bland annat fosfatgödningsmedel.

Tanken var att den utvunna apatiten från Kiruna skulle transporteras till fabriker för tillverkning av konstgödsel och därför inledde Ludvika Mining samarbetet med Norsk Hydro som avsåg att köpa upp den anrikade apatiten.

Orsaken till varför Norsk Hydro, vid ett beslut den 19 mars i år, bestämde sig för att avbryta samarbetet var dels "osäkerheten i framtida krav om tungmetaller (speciellt arsenik)", med utsikter om ännu lägre gränsvärden, dels att konkurrerande bolag hade gett löfte om leveranser av gödselmedel med mycket låga tungmetallhalter.

I Tyskland har gränsvärdet för arsenik fastställts till 20 ppm (parts per million) - vilket motsvarar 20 gram arsenik per ton apatit - ett gränsvärde som för närvarande inte finns i varken Sverige eller inom EU.

Arsenikhalten i apatit-avfallet från Kiirunavaara-gruvan är 60 ppm, alltså högre än det tillåtna i Tyskland.

Norsk Hydros beslut kom helt oväntat för Ludvika Mining, eftersom samarbetsavtalet dem emellan gäller fram till 31/12 i år. Enligt företaget orsakade avhoppet betydande likvida problem och det ekonomiska läget bedöms som bekymmersamt.

-Norsk Hydro har ännu inte bestämt om det ändå kommer att fortsätta vårt samarbetsavtal som för närvarade gäller fram till årsskiftet. Vi vill gärna ha kvar det som samarbetspartner, säger Ulf Söhrman.

För Ludvika Mining betyder det att så länge som avtalet med Norsk Hydro är i kraft kan det inte gå in i ett kommersiellt samarbete med andra konstgödelstillverkare.

- Det finns ett 40-tal tillverkare av konstgödsel i Europa och vi sonderar terrängen för vilket företag som vi skulle kunna inleda ett samarbete med, säger Ulf Söhrman.

Han nämner bland annat företag i Finland, Holland och England som möjliga samarbetspartners.

Han vill dock inte konkret säga vilken den externa partern är som, enligt den information som företaget publicerade den 25 oktober i år, efter nyår kommer att delta i: "Ett större och mera djupgående projekt för att avgöra Kirunaapatitens möjligheter på värlsdmarknaden."

- Den stora fördelen med apatiten från Kiruna är att den är fri från kadmium, ett ämne som även det är farligt och som förekommer i den apatit som köps upp från andra delar av världen, berättar Ulf Söhrman.

Han anser också att Kiruna-apatiten har en klar konkurrensfördel även på grund av den politiska instabiliteten som råder, eller kan förväntas råda, i de två dominerande områdena för uppköp av apatit: Marocko och den ryska Kola-halvön.

Ansvaret för Kiruna-apatiten har Ludvika Mining lagt över på det helägda dotterbolaget Kiruna-apatit, med för närvarande tre personer anställda.

När bygget av anrikningsverket, en investering på mellan 160-180 miljoner kronor, är klart - det kan ta ett och ett halvt år från det beslutet är fattat om ett bygge tills produktionen startar - beräknas ett 30-tal anställda anrika 270 000 ton apatit per år från den mängd apatit-avfall som för närvarande finns i slamdammarna i terrängen runt Kiirunavaara-gruvan.

Uttaget, cirka 1,2 miljoner ton apatitslam, motsvarar inte mer än mellan 1/3-del och 1/4-del av den apatitmängd som tas ut från gruvan per år.

- Även om gruvan skulle läggas ner, så skulle mängden apatitråvara räcka för att hålla anrikningsverket i gång i 35 år, säger Ulf Söhrman.

Tanken var att apatiten sedan skulle kunna transporteras med tåg till Narviks hamn för att sedan forslas bort i fartyg till konstgödselfabrikerna.

- Det var Norsk Hydro som fick uppdraget att räkna ut både kostnader och transportvägar för den anrikade apatiten, därför kan jag inte svara på hur stor transportsumman skulle bli per år eller på vilket sätt som den ska transporteras, berättar Ulf Söhrman.

Apatiten betingar för närvarande ett pris på mellan 35 och 45 US-dollar per ton, vilket enligt Ulf Söhrman skulle - med en produktionskostnad på 151 kronor/ton - ge en vinst på 27 miljoner kronor per år.

Ola Jordán

Läs mer:
NSD.se - 001207: LKABs gruvavfall kan ge 40 nya jobb