Här hämtar alltså ledande politiker, såväl nordamerikanska nyliberaler som svenska socialdemokrater, kraft och vägledning. Boken gör henne glad och upprymd, skriver Mona Sahlin. Den får henne att ihärdigare än förut arbeta för en förnyelse av landet. 2

För makarna Toffler, liksom för andra författare i denna genre, finns bara en väg framåt. Motsättningarna mellan höger och vänster bleknar i kampen mellan dem som klamrar sig fast vid det gamla och de förnyare som förstått vad framtiden fordrar av oss.

I en första våg kom jordbruket, i en andra industrin och nu i en tredje kunskapen, informationerna och tjänsterna. Framtidsforskarna blickar ut över världen och ser högkompetenta highbrows surfa på den tredje vågen medan lågpresterande lowbrows drunknar i den andra. De rika länderna lämnar de fattiga bakom sig, men någon fullständig frikoppling är inte i sikte:
"Det är inte möjligt att hindra föroreningar, sjukdomar och immigration från att tränga in i tredje vågens länder. Inte heller kan de rika nationerna överleva om de fattiga länderna för ekologiskt krig mot dem genom att manipulera sin omgivning så att det skadar alla.

På grund av detta kommer spänningen mellan tredje vågens civilisation och de två äldre civilisationsformerna att öka alltmer, och den nya civilisationen kan tvingas kämpa för att upprätta ett globalt herravälde, precis som andra vågens modernister tvingades göra gentemot första vågens gammalmodiga samhällen för flera århundraden sedan." 3

Här påstår författarna tre saker:
1. De rika länderna, som med en fjärdedel av jordens befolkning står för omkring sju tiondelar av förbrukningen av naturliga tillgångar, som släpper ut tre fjärdedelar av växthusgaserna och som producerar nio tiondelar av det miljöfarliga avfallet, är ekologiskt hotade - av de fattiga länderna.

2. De europeiska kolonialmakternas underkuvande av främmande kontinenter och folk var en nödvändig rensning bland gammalmodiga jordbrukarsamhällen.

3. Det kan nu bli aktuellt att upprepa operationen. I efterblivna regioner saknas nämligen, tillägger de två framtidsforskarna, en förståelse för hur man under den tredje vågen måste tillåta ekonomiska och kulturella intrång i den nationella självständigheten. 4

"Inte håller jag med om allt", skriver Mona Sahlin. Men glad och upprymd blev hon.

För makarna Toffler är inte bara nationalstater, fackföreningar och offentliga välfärdsinrättningar förlegade. Själva demokratin måste omprövas: "majoritetsstyre, andra vågens viktigaste lagligt berättigande princip, är alltmer föråldrad".

Industrisamhällets massor har upplösts i ett virrvarr av ständigt skiftande minoriteter, vilket gör det svårt att mobilisera ett flertal. Alltså ska "minoritetsmakten" ta över. 5

Framtidsforskarna tänker sig att den föråldrade, nationella massdemokratin ska avvecklas i två riktningar - uppåt till överstatliga arrangemang och nedåt till en högteknologisk direktdemokrati. Hur besluten om de nödvändiga intrången i de efterblivna fattigländerna ska tas får vi inte veta, men för de lokala angelägenheterna föreslår författarna ett informellt chattande över näten och tryckande på knappar i ändlösa opinionsmätningar on line. Aldrig har så många haft så mycket tid och energi för ett "bredare demokratiskt deltagande", heter det. 6

Det är en vision för highbrow-ekonomins och de välmående förorternas överskikt. De amerikanska män och kvinnor som i den nya epoken jobbar dag och natt i fabriker och serviceinrättningar för att försörja familjen och ge barnen en framtid hör inte hemma i den tredje vågens minoritetsdemokrati.

I själva verket, skriver makarna Toffler, motsätter sig "miljontals bland medelklassen och de fattiga i Amerika... övergången till den tredje vågen på grund av en ofta berättigad rädsla för att hamna på efterkälken, förlora sina jobb och glida ännu längre ner på den ekonomiska och sociala skalan". Detta massamhällets motstånd mot den nya minoritetsmakten måste övervinnas. Ju snabbare det sker "desto större blir chanserna till en fredlig övergång". 7

Här hämtar framträdande politiker sina föreställningar om framtiden. Newt Gingrich var påtänkt som presidentkandidat. Mona Sahlin blev närapå statsminister.

Alvin och Heidi Toffler är typiska ideologer. De slår an i vårt samhälles överhet med en världsbild av förutfattade meningar. I sitt förakt för massan, i sin motvilja mot demokratin och i sina visioner av kommande krig mot främmande civilisationer anger framtidsforskarna tre huvudteman i det nutida borgerliga tänkandet.

Det ideologiska skiftet
Epokskiftet är en vedertagen självklarhet, ett axiom som varje respektabel debatt om framtiden utgår från. Obevekliga yttre omständigheter - ny teknik och ekonomins globalisering - sägs föra oss in i en ny tid med nya krav. Den nya epoken ligger som en station längs den räls som utvecklingen i den borgerliga världsbilden löper efter. Det finns bara ett spår och vill vi inte bromsa framfarten får vi finna oss i de mål som ideologerna ser framför oss. Utvecklingen går mot rörligare arbetstider, heter det.

Utvecklingen kräver flexiblare löner. Utvecklingen fordrar lösare anställningsförhållanden. Den typiske ideologen brukar ha en liten uppställning att visa med overheadprojektorn. Till vänster är dåtiden, till höger det ofrånkomliga framför oss:
• Industrisamhälle - Postindustriellt samhälle/kunskapssamhälle/informationssamhälle
• Regler och planer - Flexibilitet och frihet
• Varor - Tjänster
• Löpande band - Allsidigt lagarbete
• Industriell massproduktion - Kunskapsutveckling
• Arbete och kapital - Kompetens och kreativitet
• Byråkrati - Informella nätverk
• Vetenskaplig företagsledning - Företagskultur
• Chefer - Ledare
• Storskalighet - Småskalighet
• Välfärdsstat/offentlig sektor - Civilt samhälle/egenmakt/informell sektor

Schemat skiljer sig från ideolog till ideolog, eftersom var och en söker etablera sitt varumärke på den intellektuella marknaden. En del postindustriella profeter framträder som samhällskritiker. De varnar för att många riskerar att halka efter i nyordningen. Men huvudtanken är alltid densamma: den motsättning mellan arbetare och kapitalister som kännetecknade den tidigare epoken är förbi.

Föreställningen att klassmotsättningen övervunnits är inte ny. Den ingick också i det system av vedertagna självklarheter som under välfärdskapitalismen var knutet till begreppet "industrisamhälle". Ideologerna försäkrade efter andra världskriget att statlig planering, vetenskaplig företagsledning och offentlig sektor hade övervunnit den oreglerade kapitalismens inre motsägelser. Det kallades "social ingenjörskonst".

Den sociala ingenjörskonsten bars upp av en stark tro på teknik och vetenskap. Experter skulle med rationella kalkyler skaffa sig kontroll över samhällsmaskineriet och justera olika parametrar så att välfärden optimerades och kom alla till del. I kanslihuset och i SAF:s och LO:s lokaler satt samhällsplanerare och drog upp riktlinjer för strukturomvandlingar av landsändar och industrier, och på verkstadsgolven sprang tidsstudiemän omkring för att registrera och reglera varje knäböj och ögonrörelse.

Det epokskifte som nu framträder i ideologernas uppställning är en förvriden bild av samhällsutvecklingen. Ett system av självklarheter trängs tillbaka av ett annat, varvid det nya håller det gamla ansvarigt för allt ont i världen. Den sociala ingenjörskonst som ideologerna nyss bekände sig till har blivit något de föraktar och fördömer.

Tron på teknik och ekonomi som högre väsen bortom mänsklig kontroll lever kvar, men den är nu förenad med en mondänt romantisk reaktion mot den tidigare förgudningen av förnuftet. Vidskepelse, naturmystik och längtan efter ett förlösande ledarskap kännetecknar detta teknoflum.

Hos Odd Engström, den socialdemokratiska förnyelsens store pekoralist, var tankeskiftet övertydligt. När han som vice statsminister 1989 förordade avvecklingar av offentliga välfärdsinrättningar pratade han inte i första hand om budgetläget. Han åkallade Carl Gustaf Jung. Han framhöll "den kvinnliga principen".

Välfärdsstaten befann sig i "mittlivsövergången":
- Under första halvan har man byggt upp och expanderat, satt in nya resurser, byggt bort kriser. Det är den manliga principen som har rått, kan man säga. Mitt i livet kommer man inte längre med de gamla metoderna. Mer av samma sak fungerar inte längre. Det skulle bli kvinnligt i stället: Moder Jord, omsorg, omvårdnad och hushållning." 8

Denna nyandlighet och feministiska mystik tycktes vara så populär att såväl Aftonbladets som Dagens Nyheters ledarskribenter under regeringskrisen 1990 framhöll Odd Engström som en framtidsman.

Samhällets tankesystem är aldrig enhetligt. Ett intresse kan uttrycka sig i motstridiga ideologier, och motsatta intressen kan kämpa i samma tanketradition. Det borgerliga tänkandet kastar sig oupphörligt mellan upplysningens och romantikens ytterligheter. Det griper efter än det ena, än det andra argumentet utan krav på logik och konsekvens.
Endast klassintresset ger styrsel och riktning.

Förre chefredaktören Gunnar Fredriksson kunde inte låta bli att grimasera 1990:
"Odd Engström anses vara en god pedagog. Jag hoppas han nu övergår till de rationella analyserna efter en period av popularitet bland flummare." 9

Det var ingen motsättning i sak. Det var två ideologer som kivades kring ett och samma intresse. Gunnar Fredriksson försvarade liksom Odd Engström regeringens krispaket, men han var kvar i den sociala ingenjörskonstens filosofi. Därför gillade han inte den nya pedagogiken. Han trodde att rationella kalkyler bättre skulle övertyga svikna väljare om nödvändigheten att gröpa ur trygghetssystemen.

När kapitalintresset söker nya vägar för att säkra sin ställning sker förskjutningar i det allmänna medvetandet. Det mondäna oförnuftet fanns som ett missmod inom borgerligheten redan under den sociala ingenjörskonstens storhetstid. De muromgärdade residensens män och kvinnor avskydde det massamhälle och det majoritetsvälde som förnuftsraseriet tycktes ha utmynnat i. Nu tränger detta förakt fram och uppfyller en ny ideologisk konstruktion, den tredje vågens postindustriella samhälle. Därför är framtidsforskare som Alvin och Heidi Toffler på modet.

Den sociala ingenjören avpoletterades av två skäl. I sextio- och sjuttiotalens sociala strider avslöjades hans förnuft och hans vetenskap som instrument i kapitalets tjänst. Då var han inte längre användbar. På åttiotalet vände sig kapitalägarna mot välfärdskapitalismen och dess klasskompromisser. Då stod han i vägen. För systemskiftet i politiken behövdes ett systemskifte i tanken.

Ömsom medvetet, ömsom omedvetet strävade borgerligheten efter att suga upp så mycket som möjligt av sextio- och sjuttiotalens radikalism, fylla orden med nytt innehåll och använda dem för egna syften. De flummigt romantiska inslagen i de revolterande rörelserna kom att uppmuntras och förbindas med en borgerlig tradition av förnuftsleda och civilisationspessimism.

Kritiken av det borgerliga förnuftet förvandlades till en flykt från förnuftet som sådant, och revolten mot samhällets auktoriteter förädlades till ett försvar av individens frihet mot majoritetsväldet. Då blev det utrymme för en djärvare borgerlig hållning.

1. Kritiska EU-fakta 941103. Tillbaka till texten.
2. Alvin & Heidi Toffler: Tredje vågens samhällsbygge, s. 111. Tillbaka till texten.
3. A.a., s. 25. Tillbaka till texten.
4. A.a., s. 26. Tillbaka till texten.
5. A.a., s. 90ff. Tillbaka till texten.
6. A.a., s. 107. Tillbaka till texten.
7. A.a., s. 72, 108. Tillbaka till texten.
8. DN 891031. Tillbaka till texten.
9. AB 900302. Tillbaka till texten.

Mikael Nyberg