Detta tal hölls av Jan Myrdal på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg 20 mars 2004

Publicerat: 040323

”FRÅGOR OM KRIG OCH OCKUPATION”

  I övrigt är vi olika. Några bland oss är organiserade i den ena eller andra organisationen. Vi kan också ha olika uppfattning inte bara i dagsfrågor utan i individuellt livsavgörande frågor som den om Guds existens. Vår förmåga att stå samman på principiell grund trots dessa våra olikheter är avgörande. En världsomspännande och stark opinion kan tvinga också detta krigs herrar till reträtt. Det vet krigets herrar och det bör också vi hålla i minnet.

  Att det finns känslor bakom vårt ställningstagande är självklart. Vi är människor och inga oxar. Men just därför att vi är människor kan vi vara förnuftsstyrda. Vi som går mot detta krig gör det inte med fraser som officiella ledarskribenters utan av förnuftsskäl; vi argumenterar. Jag vill därför ta upp några frågor om krig och ockupation vi borde resonera kring.

  Nu är det för alla uppenbart att Bush och Blair ljög om massförstörelsevapen i Irak inför sina väljare och lagstiftande församlingar liksom i FN. De gjorde så för att ha en officiell förevändning att gå i krig. Det är ett gängse beteende. När Hitler behövde en propagandistisk förevändning för anfallet mot Polen 1939 lät han SS organisera ett så kallat polskt anfall mot den tyska radiostationen i Gleiwitz.

Två koncentrationslägerfångar från Sachsenhausen kläddes i polska uniformer, avrättades och lades på marken på det att pressen skulle kunna förses med bildbevis. Även om talet om massförstörelsevapen är lika avslöjat som det om det polska anfallet på Gleiwitz bör vi inte upphöra att tydligt förklara att Bush och Blair - som Hitler - medvetet ljög. Deras resterande trovärdighet är en fara för alla folk.

  Men Bush och hans villiga i regeringar - och på ledarsidor - talar inte längre om massförstörelsevapen utan om ett krig för frihet och demokrati. Men också det är gängse. Tsaren talade om de små folkens frihet. Mussolini hävdade att det fascistiska Italien förde ett krig mot Abessinien för frihet och europeisk civilisation mot slaveri och förtryck. Hitler hävdade att han förde krig för ett nationernas sociala Europa.

Exemplen kan mångfaldigas. Det är viktigt att vi i samtal och diskussioner klär av också detta krig denna dess maskering; dess ordgräs. Det gör vi genom att gå från fraser till fakta.

  Förenta staternas krigsindustriella komplex är inte bara mäktigt; det behöver krig och krigshot för att utvecklas. Förenta staterna har med dess resurser gått ut i detta krig dels för att bevara och utsträcka sin kontroll över världens oljereserver och dels som ett led i en strävan att upprätta en geopolitisk hegemoni som världens enda supermakt.

Det är lätt att visa. Själva har de inte tillräckliga oljetillgångar men utan olja stannar deras ekonomi. Utan sin militära övermakt kan Förenta staterna inte fortsätta finansiera sitt välde på lånade pengar. Dollarn hålls uppe med maktmedel. Enligt en normal balansräkning hade Förenta staterna för länge sedan gjort statsbankrutt.

  Hemligheter är detta inte. Själva diskuterar dessa herrar det sinsemellan. Det är bara inför folken de ljuger. Den som så kan bör därför - på nätet eller i bibliotek - ta fram deras teoretiska utläggningar om hur Förenta staternas världsherravälde bör upprättas. Alltså bör vi sprida kännedom om vad sådana som James Burnham och Zbigniew  Brzesinski - för att bara nämna två namn - skrivit.

  Ty skälet till att Förenta staterna under lång tid framåt (om möjligt med hjälp av villiga från FN och EU) kommer att söka behålla militär kontroll över Irak och Afghanistan och upprättar militärbaser i Georgien och Azerbajdzjan liksom in över Centralasien  har Zbigniew Brzesinski noga redogjort för. Det är bara inför folken - packet - sådana som Bush och Blair talar om demokrati och ideal.

  Att Bush och Blair säger sig vara troende och strida i Guds och godhetens namn och att Bush talat om korståg säger ingenting om krigens karaktär. Men det finns här en risk. De av Förenta staterna ledda krigen riktar sig nu mot länder där muslimer är i majoritet. Propagandakriget utmålar samtidigt Islam som terroristiskt (och gör frågan om huvudduk - men inte stringtrosor och bar mage - till splittrande inrikespolitik i våra länder).

Och samtidigt förklarar en deras teoretiker som Samuel P. Huntington (i Clash of Civilizations från 1993) att vi gått in i en ny fas av kulturernas eviga krig. Inte undra på att många muslimer upplever det som om det rör sig om ett etniskt/kulturellt krig.

  Men det är fel. Också de gamla korstågen hade materiella skäl. De krig som Förenta staterna - och deras villiga - för är inte kulturella. Tag ett konkret exempel: Förenta staternas stöd till den brottsliga israeliska politiken. Det sägs ibland att det beror på den judiska lobbyn bland väljarna i Förenta staterna eller judiskt inflytande i dess medier. Men då blandar man ihop huvudsak och bisak.

Förenta staterna har för sin politik behövt en bas i Västasien. För det har det varit beredd att offra en hel del. Det har styrt deras politik i Palestinafrågan ända från slutet av Andra världskriget. Faller behovet bort då byts politiken. Det finns inga eviga vänner i världspolitiken.

Om Förenta staterna förmådde upprätta ett stabilt herravälde över Irak (och Kaukasus, Afghanistan, Centralasien) samtidigt som det var i ostörd besittning av baserna i Saudiarabien och Turkiet då kunde staten Israel mycket väl vara ett lämpligt bondeoffer. Den judiska minoriteten i Förenta staterna bleve då med ens ”enemy aliens”.

Den som inte kan tänka sig detta bör komma ihåg situationen före och inför Första världskriget. Då var det tyska inflytandet i Förenta staterna stort. Den tyska minoriteten kulturellt och politiskt mäktig. När dock de stora finanshusens intresse så krävde styrde Förenta staterna in i krig mot Tyskland (för att göra världen säker för demokrati) och den officiellt så mäktiga tyska minoriteten oskadliggjordes kulturellt och politiskt utan att få möjlighet till mer märkbara protester.

  Vi skall inte låta lura oss in i etniska, kulturella, religiösa förklaringar till krig och politik. Liksom Förenta staternas mest aggressiva diplomatiska företrädare kan hämtas från än den ena och än den andra invandrargruppen (Kissinger! Albright!) eller lika gärna kan vara svart som vit (Powell! Condoleezza Rice!) kan dess ledning som ståthållare och militärbefälhavare i de ockuperade områdena sätta in en afghan i Afghanistan och en libanes i Irak. Pengar luktar inte och ras och religion kan användas som fördomar att spela på inför packet - men inte mer.

  Att Förenta staterna utnyttjar nationalistiska kurdiska ledare och deras ambitioner i sin politik är traditionsenligt. Så gjorde Hitler med slovakiska och kroatiska nationalistiska politiker. Så gjorde Förenta staterna med hmong i Laos. Till det kurdiska folkets stora - och fortgående - olycka hör att dess traditionella ledare på sådant sätt arbetat med turkar mot armenier och med varje utländsk organisation (KGB, Savak, Mossad eller CIA) som stått till buds.

  Till ockupationsverkligheten hör att ockupanterna skaffar sig inhemska följeslagare. Så var det i Frankrike under Andra världskriget och så är det i Irak i dag. Dels består de av grupper som har öppet ekonomiskt och materiellt intresse av samarbetet - kollaborationen. Dels av det skikt - på persiska hånade som kravati och i Indien kallade bruna sahiber - vilket under hela kolonialismens och nykolonialismens tid tjänande anpassat sig till herrefolket.

  Men i Irak nu som i Frankrike 1940 - 1944 och Danmark 1940 - 1945 fanns också samarbetsgrupper med andra och intressanta kännetecken. Efter det totala sammanbrottet för Tredje republikens Frankrike hade marskalk Pétain till en början ett överväldigande men förvirrat stöd - då kanske 85 procent - från det franska folket både i den ockuperade och den icke ockuperade zonen.

Att något liknande inte finns för det Styrande rådet i Irak efter Saddam Husseins fall är begripligt. Marskalk Pétains regering var formellt legitim - vilket Styrande Rådets inte är - och den tyska ockupationen vilade på fördragsenlig grund - vilket Förenta staternas ockupation inte gör.

  Det fanns också ett annat skäl. Marskalk Pétains Nationella revolution hade en egen och traditionell politisk bas. Jag minns hur vi som elever i Bromma läroverk våren 1942 kallades till aulan för att lyssna till en före detta elev, en svensk fransman eller fransk svensk, som just kommit till Sverige från Paris och som talade om den Nationella revolutionens starka ungdomsrörelse vilken trots ockupation och materiella svårigheter skapade en ny framtid för det eviga Frankrike.

Han lät som nu de olika svenska företrädarna för eller sympatisörerna till Iraks kommunistiska parti. Vilket parti dock har svagare förankring i Irak än denna traditionella höger hade i Frankrike.

I Frankrike tilltog sedan såväl det politiska som det väpnade motståndet mot ockupanterna (från olika organisationer vilka först fram mot 1944 nödtorftigt kunde enas) och deras inhemska samarbetspartners till dess Paris folk själva kunde befria sig från de tyska ockupanterna.

I Irak har det väpnade motståndet inletts redan tidigt. I Frankrike tog det en viss tid innan det år 1941 inom motståndsrörelserna avgjordes att det individuella likviderandet av ockupanternas officerare och deras inhemska samarbetsmän var rätt. I Irak var man i de olika grupperna redan från ockupationens början överens om att en god ockupant är en död ockupant.

  Det är dock viktigt att sätta sig in i hur samarbetsvänstern nu fungerar i Irak och hur dess svenska företrädare med irakisk bakgrund i Sverige argumenterar. Det finns i det sammanhanget en mycket användbar artikel av Kifah Mohammad i Dala-demokraten (040312) med ett instämmande svar av Göran Greider. Jag föreslår att den kopieras upp och studeras. Men inte ensamt.

Det Kifah Mohammad skriver är nämligen rätt exakt vad jag åren 1942 till 1944 hörde hemma vid lunchbordet när mina föräldrar hade besök av danska socialdemokrater vilka ville avhålla dem från alltför tydlig antifascism. (Till mina föräldrars ära hör att de inte följde de danska partivännernas råd.)

  För att inte misstänkas för tillrättaläggande vill jag citera en av dessa ledande och typiska danska socialdemokrater, vänstersocialisten och kulturhistorikern, ” Socialdemokratiets Gruppeformand og Ordförer” till i november 1940, Hartvig Frisch. (Ur: ”Taenkt og talt under Krigen”, Forlaget Fremad 1945):

  Han talade på ”Socialdemokratiets Afslutningsfest for Partikursen den 25. August 1944 i Roskilde” . Det skulle gå mindre än 9 månader innan Tredje riket bröt samman och Danmark blev fritt. Det var en tid då det nazistiska våldet tilltog och danska motståndet kämpade mot ockupanterna. Han prisade inför partifolket de fördelar ”/../ vi opnaade med Tillempningspolitiken efter den 9. April 1940”  (alltså att regeringen administrerade landet under tyskt överinseende) men såg nu stora faror för framtiden:
”Men ingen kan vaere blind for, at der fra de Kredse, der sprider og udbreder den Illegale Presse, spores Tendenser, der direkte truer Sammenholdet. Den Mordepedemi, der nu raser, efter at den danske Retstilstand er brudt sammen, har allerede saaet en Saed som sikkert vil baere ond Frugt ogsaa efter Besaettelsens Ophör. Respekten for Menneskeliv er nu engang et af Demokratiets störste Goder, men den har store Kredse af dansk Ungdom nu satt over Styr.”

  Det nuvarande, irakfödda eller icke, ockupationsvänsterfolket i Sverige hade inte kunnat säga det mer hymlande om det nationella motståndet mot ockupanterna och deras hantlangare!

Jan Myrdal

Läs mer:
Kifah Mohammad artikel (inklusive Greiders svar) i Dala-demokraten kan läsas via denna länk :
http://nyhetsbanken.tt.se/naw/newsitem.asp?NI_Public_ID=urn:newsml:dalademokraten.com:20040312:213991:1&searchstr=irak
Iraks så kallade övergångskonstitution kan laddas ner från denna länk:
http://www.oefre.unibe.ch/law/icl/iz__indx.html