Publicerat: 030812: Uppdaterad: 030820

Ty EU har en känd förhistoria och dit hör inte bara artonhundratalets debatter utan såväl Naumanns Mitteleuropa som tjugotalets europeiska enhetsdiskussion och trettiotalets och fyrtiotalets tyska projekt. Så är det oavsett någon vår religiösa tro, politiska åskådning, sexuella beteende och klasstillhörighet. Det är sant för liberalen som för kommunisten, för nazisten som för socialdemokraten.

Den som är intresserad av vad som diskuterades och genomfördes från Berlin efter Tredje rikets militära seger över Polen, Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike kan få en god inledande översikt i bl.a. Jean Freymond, "Le III:e Reich et la réorganisation économique de l'Europe 1940-1942" (Leiden, 1974) och i "Modelle für ein deutsches Europa. Ökonomie und Herrschaft im Grosswirtschaftsraum. Beiträge zur nationalsozialistischen Gesundheits- und Sozialpolitik 10" (Rotbuch Verlag, Berlin 1992).

Den som går till läggen kan t. ex. läsa Reichswirtschaftsminister Walther Funks tal i januari 1942 om europeisk ekonomisk gemenskap:
"De europeiska folken har sedan länge insett att de lever i en ödesgemenskap vilken logiskt blott tillåter en lösning, nämligen det kontinentaleuropeiska samarbetet".

Vad valutafrågan beträffar sade Bernhard Benning, direktör för Volkswirtschaftliche Abteilung vid Reichs-Kredit-Anstalt AG, i sin föreläsning på Wirtschafts-Hochschule i Berlin den 10-3-1942:
"Slutmålet för den valutapolitiska reformen på vår kontinent är därvid /.../ utvecklingen av fria mellanstatliga betalningsförhållanden mellan de olika europeiska länderna så lite som möjligt inskränkta av byråkratiska och andra spärrar och en långt gången sammanflätning av deras kreditmarknader; allt detta inom den överordnade uppgiften att åstadkomma full sysselsättning och säkrad varutillgång i en stormarknadsekonomi."

Om detta som under Hitler planerades och till en del hann genomföras; avskaffande av tullgränser, valutasamarbete, gemensamma regler, diskussion om gemensam socialpolitik och europeisk enhet, påpekade George F. Kennan (vilken tjänstgjorde på Förenta staternas beskickning i Berlin 1939 - 1941) i sina memoarer 1967 att Hitlers motiv kunde vara felaktiga men att Hitler:

"/.../genomförde faktiskt mycket av det som var nödvändigt för Europas enande. Han skapade centrala myndigheter i en rad områden; transport, bankväsende, anskaffning och distribution av råmaterial och kontroll över olika slags statsegendom."

Frågan om hur vi då - och nu - värderade detta samarbete är en sak. Men inte ens den politiskt mest korrekte svenske politiker eller ledarskribent har intellektuell rätt att taktiskt sudda i de historiska protokollen.

Jan Myrdal