Publicerat: 010628

När Irland i folkomröstning sagt nej till Nice-fördraget tog Sveriges mest spridda tidning, ett den svenska socialdemokratins organ och den svenska regeringens språkrör, ställning för det gamla högerpartiets politik från tiden före det demokratiska genombrottet och mot vad Hjalmar Branting då sade i riksdagsdebatten den 17 december 1918: "Det viktigaste måste vara att här skedde det demokratiska genombrottet på ett sådant sätt, att verkligen demokratin visste att det, efter det detta inträffat, inte längre kan vara tal om att några privilegierade minoriteter förmå sätta sin vilja mot en bestämd och utpräglad folkmening."

Vi som kräver att Sverige skall lämna EU utgör en sådan folkmening. Mot oss står den privilegierade minoritet vilken organiserat sig som EU:s överstatliga styrsystem. De svenska politiker och informatörer vilka nu klättrar till allt högre inkomster i dess övernationella nomenklatura tvingas av eget ekonomiskt intresse söka alltmer upphäva de demokratiska framsteg det svenska folket erövrat i seg politisk kamp det senaste århundradet. Detta bör sägas mycket tydligt.

Man kan hävda att många bland oss varit och är kritiska mot statsskicket. Ja, från vänsterhåll har man - sedan den svenska debatten 1918, eller sedan den franska 1789 - påpekat att den demokrati som folket så erövrat varit formell. Men märk att denna politiska tradition därmed aldrig hävdat att den formella demokratin är en formalitet. Det har hela tiden gällt att bevara vad som erövrats av folkstyre för att kunna utveckla det.

Det är på den grundvalen vi också nu bör upprätta största möjliga enighet - oavsett världsåskådning, religiös tro och politisk tillhörighet - för att säkra vad det svenska folket uppnått under två århundraden av folklig demokratisk kamp. Sverige måste lämna EU för att folket skall återta den makt som förlorats till dess institutioner.

Man kan säga att jag därmed tar ställning för nationen och det nationella oberoendet. Det är helt rätt. Försvaret av Sveriges nationella självständighet är en förutsättning för såväl bevarandet av de demokratiska framstegen som en utveckling av folkstyret.

Starka krafter talar mörkt i den nationella frågan och jämställer försvaret av det nationella oberoendet med chauvinism, rasism och imperialism. Men sanningen är den motsatta. Den internationella solidaritet vi vill verka för kräver att vi återupprättar vår nationella suveränitet. Alltså inte vidare överger vår suveränitet för att som underordnat länsherradöme läggas alltmer under Bryssels suzeränitet!

Ja, se på EU! Dess upphävande av det nationella oberoendet går hand i hand med en ideologisk eurochauvinism, en allt tydligare rasistisk (Schengen!) kontrollstatspolitik, en pågående nedmontering av de traditionella medborgerliga fri- och rättigheterna och en expansiv och krigisk imperiepolitik. Festung Europa, som det hette för sextio år sedan.

EU-motståndet bör markera sin kamp för återupprättad nationell självständighet också genom att mot EU ta strid för den svenska flaggan som det svenska folkets nationella symbol. Vissa EU-motståndare har av en traditionell frasradikalism från unghinkarnas tid låtit sig skrämmas till att ligga lågt i det nationella. Detta tjänar EU-reaktionen. Men res runt i Sommarsverige! Se flaggorna! Det är inte herrskapet som flaggar, det är folket.

Vi bör göra som under trettiotalet då den antifascistiska majoriteten i Sverige tog den blågula flaggan från de inför Tyskland lydiga nazistgrupperna och lät dem stå där med hakkorset. Låt EU-anhängarna hålla sig till EU-flagg!

Därmed till den tredje stora frågan. Nu överges den utrikespolitiska oberoende politik som med överväldigande folkligt stöd varit Sveriges sedan 1834. Den som bidragit till att hålla oss utanför Krimkrig och Tyskt-franskt krig och två världskrig.

Sverige överger FN:s säkerhetsråd som den överstatliga organisation vilken kan besluta om internationella tvångsmedel för Bryssel. Samtidigt utvecklas EU till en militär union med en krigsmakt till en del knuten till NATO och till en del insatsberedd för Festung Europas egna expensionsintressen.

Sedan början av trettiotalet när Tyskland slog in på vägen mot ett nytt världskrig har rått folklig svensk enhet om nödvändigheten av ett nationellt försvar. Men nu skall - se Försvarsberedningens rapport DS 2001:14 (Rapporten kan laddas ner som en PDF-fil från följande länk: http://www.forsvar.regeringen.se/propositionermm/ds/index.htm Red. anm.) - folkförsvaret omvandlas till en legoknektsstyrka för EU:s behov. Gentemot riket edsvurna officerare och manskap skall kunna tvingas - för att undgå åtal - till insatser utanför landets gränser i främmande makters tjänst.

Om detta genomförs, då klyvs nationen. Då kommer Tucholskys ord om de föraktliga tyska officerarna att gälla de ömkliga svenska officerare som för soldens skull sedan accepterar att stå kvar i krigsmakten: Soldater är mördare! Då blir det medborgarplikt att ställas inför rätta för vad man i Tyskland kallar Staatsverleumdung och uppmaning till svikande av försvarsplikt.

Men än är vi inte där. Och om vi förmår omvandla opinion till politik hamnar vi heller inte i den situationen.

Sverige ut ur EU!
Nej till EMU!

Jan Myrdal