Publicerat: 010708

Europa - från Vorkuta till Lissabon, från Nordkap till Gibraltar - är en kartbild blott. Historiskt och kulturellt är den världsdelen uppdelad i tydligt avgränsade områden. Om dem och om deras olika kulturella, juridiska och statliga traditioner finns en hel del god forskning.

Men visst finns en sentida och i synnerhet i Tredje världen som europeisk känd kulturell identitet. Sven Hedin nämnde den i sin recension av Erland Nordenskiölds "Indianlif" i Ymer 1910:
"... oberörda och ofördärfvade af européerna, som eljest öfverallt på jorden är en förbannelse och en pest ..."

Den europeiska kolonialism och imperialism alltså vilken Kipling hyllade som "the White Man's Burden" (den vite mannens börda) att fostra och utveckla "lesser Breeds without the Law" (lägre släkten vilka står utanför lagen) och att i denna gärning tåligt bära "the Blame of those ye better, the hate of those ye guard" (beskyllningarna från dem ni lyfter upp, hat från dem ni skyddar).

Där fullföljer Europeiska Unionen en ideologisk tradition. Fast nu talas inte om den vite mannens börda att behöva skydda och förädla. Nu kläs det ekonomiska intresset i ord som att utveckla fri marknad, sprida mänskliga rättigheter och fredsbevara. Orden har skiftats men innehållet består.

Vi som var med förra gången det talades högtidligt om den europeiska identiteten är lite särskilt allergiska inför fraserna. Vi känner igen orden. Den som inte själv var med kan t.ex. på bibliotek beställa fram sådant vilket riktade sig till välbeställd europeisk borgerlighet som "Illustrierte Zeitungs" påkostade skrift "Der europäische Mensch" från 1944.

Där finns det hela välformulerat och fint reproducerat. Goethe och Giordano Bruno, Dante och Hölderlin, Altamiragrotttan och Michelangelo, Rodin och Cranach.

Med undantag för Alfred Seckelmanns "Führerbildnis" på sid. 29 och "SS-Kriegsberichter" Berners teckning av soldater i kamp för Europas kultur på sid. 30 kunde den varit publicerad av EU:s europeiska kulturbyråkrater i Bryssel 2001.

Nå, vad EU som fredsfaktor beträffar är den inte ens ideologi utan blott lögn. EU är nu ett av de tre stora blocken. Det konfronterar direkt Förenta staterna i Sydamerika och för krig genom ombud i Afrika.

Vissa framtidsforskare hävdar att en direkt uppgörelse i kampen om marknaderna tvingas fram mot slutet av nuvarande långa ekonomiska cykel. (Se exempelvis Christopher Chase-Dunn och Brucer Podobnik från John Hopkins University i Baltimore: "The Next World War: World-System Cycles and Trends" från Journal of World System Research, University of Colorado Vol. 1, Number 6, 1995. /Den finns på denna länk: http://csf.colorado.edu/jwsr/archive/vol1/v1_n6.htm. Red. anm./)

Men deras intressanta diskussion årtalsbestämmer den akuta konflikten med hjälp av Kondratieff-cykler. Och den är metafysik.

Märk att det förhållande att Kina (och Shanghai-staterna inklusive såväl Ryssland som Kazakhstan) liksom Kuba ser det allt starkare EU som en motvikt och objektiv allierad gentemot Förenta staterna inte kan bestämma vår politik. Om denna frågeställning (tänk på Stillahavskriget där det kejserliga Japan stod mot de "vita" kolonialmakterna!) finns skäl att föra en särskild diskussion.

Men inte bara i förhållande till Tredje världen och i de internationella handelskrigen är EU ett krigsprojekt utan även på den europeiska kontinenten. Konkret visade sig detta i EU:s följsamhet när det åter starka Tyskland i enlighet med sin sedan Berlin - Bagdadbanans dagar 1888 formulerade "Drang nach Osten" agerade för att åstadkomma sönderfall på Balkan och så kunna flytta fram sina positioner mot Ukraina och Kaukasus.

Att motsättningarna mellan tyska och franska intressen för tillfället delvis dämpats liksom att Storbritannien tycks vackla bort från ett nu sextioårigt "special relationship" med Förenta Staterna över till en kontinentaleuropeisk koppling har en annan bakgrund. Den kommer jag till inom någon minut.

Ty sant är dock att det finns en verklig, en icke ideologisk, nödvändighet bakom EU. Den är ekonomisk och tillhör en utveckling vars rötter går längre tillbaka än efterkrigets kol- och stålunion. Den nödvändigheten har inte med Karl den Store att göra, inte med Napoleons kontinentalsystem eller den Heliga alliansen utan med framväxten av den tyska industrin som europeiskt kraftcentrum.

Friedrich List (1789 - 1846) är EU:s andlige fader. Som den unga uppåtsträvande tyska industribourgeoisiens teoretiker hävdade han inte bara nödvändigheten av tysk tullunion och enhetligt tyskt järnvägsnät; han ansåg att den ekonomiska utvecklingen krävde en handelsunion av de tyska staterna, Nederländerna, Belgien, Schweiz och Danmark som skulle sträcka sig till Medelhavet och Svarta havet.

Under Första världskriget organiserades det tyska näringslivet till kapitalismens dittills högst utvecklade stadium. (Detta blev förebildligt bland annat för Sovjetunionens femårsplaner.)

År 1915 publicerade Friedrich Naumann (1860 - 1919) "Mitteleuropa", en första grundritning till EU. Många politiker och ledande affärsmän - som Walther Rathenau från AEG - deltog i arbetet. Genom hela mellankrigsperioden fortsatte diskussionen i tyska industri- och bankkretsar.

Efter Tredje rikets militära seger över Polen, Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike blev det möjligt att gå till handling. Dels genom promemorior och konferenser år 1940 i Berlin om den kommande europeiska ekonomiska ordningen (en god orientering om detta ges i bl.a. Jean Freymond, "Le III:e Reich et la réorganisation économique de l'Europe 1940 -1942. A.W Sijthoff, Leiden 1974 och i Modelle für ein deutsches Europa. Ökonomie und Herrschaft im Grosswirtschaftsraum. Beiträge zur nationalsozialistischen Gesundheheits- und Sozialpolitik 10, Rotbuch Verlag, Berlin 1992) dels i den kapitalets väl belagda politik vilken Frankrike kom att kallas "collaboration" och i Danmark hånfullt kallades "Vaernemageri".

Det som då planerades och till en del hann genomföras; avskaffande av tullgränser, valutasamarbete, gemensamma regler, diskussion om gemensam socialpolitik och europeisk enhet, har i EU kunnat börja slutföras. Förhållandet är som George F. Kennan (vilken tjänstgjorde på Förenta staternas beskickning i Berlin 1939 - 1941) påpekade i sina memoarer 1967; Hitlers motiv kunde vara felaktiga men han:

"genomförde faktiskt mycket av det som var nödvändigt för Europas enande. Han skapade centrala myndigheter i en rad områden; transport, bankväsende, anskaffning och distribution av råmaterial och kontroll över olika slags statsegendom."

Vad som krävdes - menade Kennan - var att efter segern över Hitler utnyttja detta centraliserade kontrollnätverk.

För att förstå EU:s uppkomst är det därför nyttigt att lyssna till den Hitlertida europeiska enhetens argument. Josef Winschuh skrev ut dem med sikte på den europeiska opinionen i "Illustrierte Zeitungs" julnummer 1942 under rubriken "Wirtschaftsblock Europa":

"När rikshandelsminister Funk sommaren 1940 förklarade Europas ekonomiska nyordning vara ett tyskt program då blev ekot stort eftersom många europeer i likhet med tyskarna kände att också ekonomiskt, ja framförallt ekonomiskt, krävdes en utveckling till en större europeisk enhet. Det gamla tillståndet av handelsekonomisk splittring med dess många tullmurar säkrade inte europeernas välstånd och utan en ekonomisk nyordning kunde den folkrika kontinenten icke behålla sin rangplats i en sig snabbt förändrande värld vilken emanciperade sig från den europeiska förebilden.
/.../

Den tyska uppfattningen om Europas ekonomiska enhet är alls inte omåttlig, den håller sig på nykter och självkritisk distans till de uppgifter detta program reser. Det finns tre tydliga ledmotiv: Det europeiska ekonomiska blocket kan inte organiseras enligt USA-mönster som 'Europas Förenade Stater'. Det blir ett nationellt och folkligt organiserat storområde med många nyanser och olika grader av ekonomisk intensitet. Här gäller satsen: Blott inget schema! Det andra ledmotivet lyder: Icke utsuga utan uppliva och utbyta. Vi vet att stora anspråk kommer att ställas på tyskt ledarskap och förvaltarskap och att utan kittet av förtroende, frivillighet och tron på det allmännyttiga kan den nya ekonomiska strukturen inte upprättas och inte utföra sina uppgifter. /.../ Det tredje ledmotivet säger att det europeiska ekonomiska blocket inte innebär någon oresonlig fredsautarki och på intet sätt utesluter Europas deltagande i världshandeln.
/.../

Allt detta är för övrigt blott slutfasen av en naturlig utveckling som redan var på gång. Inom det europeiska ekonomiska blocket kan och måste den trånga nationella autarkien offras för att konsumenterna skall kunna dra nytta av de bästa industriorterna och de stora produktionsserierna. Det gäller i lika grad för Tyskland.

Kort sagt, Europas ekonomiska nyordning handlar om en mycket mångsidig, mycket naturlig tillväxtprocess vilken blott behöver förtätas, snabbas på och ges form. Det lönar sig för varje europé att med egna tankar och under bevarande av de berättigade nationella intressena medarbeta i denna process. Förhoppningar om ett återvändande till det gamla är lika meningslösa som ofruktbara."

I de västländer vilka skulle ingå i detta Nya Europa (Östeuropas uppgift skulle bli annorlunda) var de ekonomiska och politiska eliterna i eget intresse beredda att medverka. Collaborationen hade klart stöd i den franska industri- och bankvärlden; den danska regeringen visade sig i juli 1940 så het på gröten att få inlemmas i Tysklands nya Europa att de tyska förhandlarna förbluffades.

Skälet var enkelt. Josef Winschuh beskrev det:
"...Europas gemensamma arbete för att utveckla Europas Öster. Utan detta stora nybyggnads-, kolonial- och investeringsområde vid Tysklands och Europas gränser skulle det kontinentala storområdet förbli en utopi..."

De tyska segrarna i öster tycktes öppna lysande framtidsutsikter för det belgiska, danska, franska och holländska kapitalet. Det skyndade sig att klättra ombord. Men Hitler drev inte bara en europeisk integrationspolitik utan därtill en rasistisk folkmordspolitik.

För profitens skull utnyttjade den tyska storindustrin i förintelselägren i öst de ekonomiska möjligheter samarbetet med Himmler gav dem. Fast det kollaborerande franska eller danska kapitalet och dess politiker liksom de Europa-planerande tyska politikerna och industriledarna var inte ideologiska annat än i parlament och massmedier; de såg mestadels denna Hitlers folkmordspolitik som en olycklig aberration vilken störde bygget av det dem nödvändiga europeiska huset.

Med hjälp av det kollaborerande europeiska kapitalet och fjorton miljoner slavarbetare i Riket utvecklades och moderniserades Tysklands industri under kriget till att bli ett än mer dominerande kraftcentrum i Europa. Dock Hitlers Tyskland gick mot militärt nederlag.

I Rikets utrikesdepartement upprättades därför år 1943 ett förtroligt "Europa-Ausschuß" med uppgift att planera för ett ekonomiskt enat Europa efter de allierades seger. Detta enade Europas uppgift vore bl.a. att "säkra freden". Samtidigt finansierade "Reichsgruppe Industrie" Ludwig Erhards efterkrigsplanering.

Den icke-kommunistiska opposition mot Hitler, vars kanske främste namn var Leipzigs tidigare överborgmästare Carl Friedrich Goerdeler (avrättad 2 februari 1945), var när det gällde den framtida europeiska politiken helt överens med dessa planer.

Och - som Stefan Lindgren påpekade i Clarté - västmakternas bombkrig riktade sig mot bostadsområden och transportväsen. När Hitlers nederlag fullbordats 1945 stod Tyskland där mitt i det förhärjade Europa med en nästan oskadd industri i vilken 55% av maskinerna var nya.

I öster - den mer agrara och mindre utvecklade delen av Tyskland - demonterades industrin men så snart transportväsendet återställts kunde därför den till Förbundsrepubliken Tyskland omskapade tyska staten återta den centrala ekonomiska maktpositionen i Europa.

Styrkeförhållandet var avgörande. Inför Schumanplanen, när efterkrigstidens Neuropa började ta organisatorisk form, producerade Västtyskland 110,8 miljoner ton stenkol och 12,1 miljoner ton stål, Frankrike 51,4 miljoner ton stenkol och 9 miljoner ton stål.

Inte undra på att Hermann J. Abs, Västtysklands ledande bankmagnat, kunde säga:
"I tekniskt avseende kommer främsta platsen i poolen att intas icke av Frankrike utan av Ruhrområdet ... Hela ansvaret för poolens styrelse kommer att bäras av Ruhr."

Steg för steg rättade sig politikens former efter den verkliga styrkan och så småningom återtogs också Rikets officiella Berlinfasad.
Mer eller mindre godvilligt inrättade sig på detta sätt det europeiska kapitalet efter det återuppståndna Tysklands styrka. Detta är den långsiktiga nödvändigheten bakom EU:s framväxt.

Men är denna EU:s nödvändighet verkligen oss nödvändig?
När det gällde det förra projektet minns jag hur dåvarande tyska legationens företrädare kom ut till villan på Nyängsvägen i Bromma våren 1941 för att tala min far till rätta. Den tyske diplomaten sade:
- Det tyska riket är storsint. Om professorn är överens om att det nu gäller att bygga det europeiska huset stryker vi ett streck över det som varit.
- Vi svenskar, sade min far, vi föredrar nog vår egen stuga.

Han var inte ensam. Visst krängde samlingsregeringen än hit och än dit under trycket söderifrån men i det följde den egentligen blott Bernadottepolitiken från 1834. Ingen onödig och rikshotande heroism men heller inget uppgivande.

Det viktigaste med krigsåren är att Sverige - och det svenska näringslivet - trots allt och trots sin småstatssvaghet vägrade flytta in i det stora nya huset. Vilket upprörde Berlin.
Visst kan vi nu flytta ut ur det hus som EU bygger. Vi bör göra det för vår egen överlevnads skull.

Att det finns en nödvändighet som driver framväxten av denna europeiska union är nämligen icke detsamma som att vi - som järnfilsspån inför en magnet - är dömda att foga oss och släpas med. Denna nödvändighet är inte detsamma som en oundviklighet.

Jan Myrdal