Publiceringsdag: 010504

Det är därför klokt att hålla dagens historia i minnet. Då kan vi också lättare se vårt eget handlande såväl denna dag som alla andra dagar om året i sitt verkliga sammanhang.

Det var på 1860-70 talet som arbetarorganisationerna i Förenta staterna tagit kamp för åttatimmarsdagen. Kravet ledde till storstrejk år 1886. När American Federation of Labour - Förenta staternas första landsorganisation - bildades 1886 var åttatimmarsdagen det första stora etappmålet.

1889 beslöt A. F. of L. utlysa generalstrejk till den 1 maj 1890. Året innan hade den franska fackliga centralorganisationen beslutat om kamp för minimilön, åttatimmarsdag och internationellt arbetarskydd och hemställde till den internationella arbetarkongress som skulle hållas i Paris 1889 om att dessa krav skulle ställas internationellt.

Den 14 juli 1889 - på hundraårsdagen av Bastiljens fall - öppnades den Internationella Socialistiska Arbetarkongressen i Paris av Paul Lafargue. Mer än 400 delegater från 22 länder samlades under banderollen: "Politisk och ekonomisk expropriation av kapitalistklassen, församhälleligande av produktionsmedlen."

Delegaterna kom från olika riktningar inom arbetarrörelsen - vilket var en stor framgång - och kongressen kunde enas för stora konkreta krav; Internationell arbetarskyddslagstiftning, lagstadgad åttatimmarsdag, förbud mot barnarbete, skydd för ungdom och kvinnor i arbetslivet. Den enades också i att i alla länder bilda politiska arbetarpartier med målet att erövra den politiska makten.

Kongressen tog ställning mot de härskande klassernas yrkesarméer och krigspolitik, ty "freden är den första och grundläggande förutsättningen för varje arbetarnas frigörelse". Kongressen beslöt enhälligt på förslag av den franske delegaten Raymond Lavigne (efter det att Lafargue och Deville från Frankrike diskuterat formuleringarna med Bebel och Liebknecht från Tyskland ) att organisera "en stor internationell demonstration på en och samma gång i alla länder och städer."

Den skulle ställa såväl kravet på lagstadgad åttatimmarsdag som övriga kongressens krav. Då A. F. of L. utropat 1 maj 1890 till denna demonstrationsdag för åttatimmarsdagen "fastställer kongressen denna dag som den internationella manifestationens dag."

I etthundraelva år har arbetarrörelsen sedan dess "alltefter lokala förhållanden" som det hette i Kongressens beslut med hänsyn till de stater där polis och militär förhindrade varje öppen gatuuppmarsch demonstrerat för såväl de dagsaktuella kraven som för de långsiktiga målen i internationell solidaritet.

Varför har jag talat så utförligt om detta? Av två skäl.
Dels för att de bland oss som på olika sätt arbetat inom folkrörelser, fackliga eller politiska, skall känna igen hur krav formuleras och förs fram.

De kommer inte utifrån och uppifrån. De ställs av många miljoner i sitt dagliga arbete. I "Internationalen " sjunger vi att "ej gudar, furstar oss stå bi." Det är inte en riktigt god översättning av originalets ord som säger: "Ej folkledare, ej gudar". Ty det är faktiskt just som "Internationalen" menar massorna, de många som med sina handlingar och i sitt medvetande ytterst skapar historien. Det är inte någon teoretisk diskussion. Ytterst vet vi alla det. Det är ju därför vi står här.

De krav som ställdes av arbetarna i Förenta staterna och Frankrike på 1880-talet formulerades sedan - som alltid - organisatoriskt. Utan organisation finns ingen möjlighet att genomföra någonting. Men om det är sant att - som Svante Foerster en gång sade - "det skönaste ord jag vet är: Votering begärd och skall verkställas" är det inte mindre sant att erfarenheten säger att när kontakterna mellan basen och ledningen bryts och ledningen gör sig fri från sin bas då blir katastrof.

Som i augusti 1914. För att ta ett stort exempel. Vi alla kan dra oss andra exempel till minnes.

Dels har jag gjort det för att visa på de år 1889 ställda kravens aktualitet. Tekniken har förändrats men frågorna om lagstadgat arbetarskydd och arbetstid och förbud mot barnarbete är fortfarande aktuella.

Också de stora kraven från 1889 är aktuella. Fredsarbetet och den politiska kampen för avskaffande av de stående härarna är inte ett historiskt slagord från förrförra århundradet.

Vi har just upplevat hur den nya tyska statens Drang nach Osten, dess imperialism och återuppståndna militarism bidragit till ohyggliga katastrofer för folken i det forna Jugoslavien och hur sedan de följsamma medierna åter en gång hetsat fram till ett krig utan stöd i och mot Förenta Nationernas stadga som bombkriget mot Serbien.

Efteråt har det också denna gång - som efter Första världskriget eller efter Vietnamkriget - varit möjligt att visa hur den krigshetsande desinformationen organiserades och i vilket syfte.

Utan ett brett folkligt medvetandegörande - för att använda ett fint ord - kommer det att gå också oss och våra barn illa. Detta säger jag mycket överlagt ty ledande politiker trollar nu med truten.

De låtsas som om de bevarar alliansfriheten samtidigt som de för in Sverige i en europeisk militärallians och i verkligheten är i färd med att överge den alliansfria politik riket fört i snart etthundrasjuttio år med ett överväldigande folkligt stöd.

Vi vet alla att herrskapen under dessa långa år många gånger sökt dra in landet i krigsäventyr; de försökte på artonhundratalet och upprepade gånger på nittonhundratalet (jag minns själv deras försök att få in Sverige i krig såväl 1940 som 1941).

Den forskare som går till läggen och läser den svenska pressen från 1940 kan börja tro att svenska folket stod och stampade för att vara med i kriget. Men Per Albin hade ett stort öra mot marken; medialarmet bekymrade honom inte. Han visste att det svenska folket var villigt och berett att försvara landet; men inte att gå ut i krig.

Jag var då kritisk mot samlingsregeringens utrikespolitik. Inte för att jag trodde att dess ledamöter var nazianstuckna eller tyskvänner och inte heller för att de tvangs till eftergifter - Sverige var och är en småstat - men i likhet med sådana som Wigforss ansåg jag att man böjde sig alltför mycket.

Just nu förs en propagandakampanj som hävdar att samlingsregeringen var tyskvänlig. (Var som en Vichyregering.) Den propagandan utger sig ofta för att vara vänster; vill be om ursäkt. Men den är falsk och ohistorisk. Den avser att undergräva vår vilja till nationellt oberoende i dag.

Det är viktigt att - trots vad medierna larmar om och trots vad politikerna säger - slå vakt just om det nationella oberoendet. Det finns ingen demokrati, inget folkstyre om de avgörande besluten tas på annat håll.

Fredsviljan ja.
Sedan början av trettiotalet har vi på den kant som brett kan kallas vänsterns och folkrörelsernas varit överens om rikets försvar. Det har funnits bättre och sämre officerare. Det har funnits tider då försvarsledning och vissa politiker agerat illojalt. Men i princip har försvaret av hela riket haft massivt stöd. Folkförsvaret har heller inte varit oförenligt med frivillig utlandstjänst för i FN:stadgans ordning beslutade insatser.

Men om Försvarsberedningens rapport DS 2001:14 blir grund till riksdagens beslut då innebär detta att det svenska försvaret omvandlas från ett folkligt förankrat försvar av rikets existens och oberoende till att efterhand bli en legoknektsstyrka för EU:s och NATO:s militära intressen. Den allmänna värnplikten - enligt kongressen 1889 grunden för ett demokratiskt försvar - avskaffas i praktiken.

Folkförsvarets gentemot Sverige edsvurna officerare och manskap kommer allteftersom att tvingas - för att behålla sina jobb respektive undgå åtal - sättas in utanför landets gränser och gå främmande makters ärenden. Detta utan att vår folkvalda riksdag ens har formell möjlighet att besluta om, var och när detta skall ske. Den makten skall delegeras till regeringen.

Det är inte taktiskt att tala klarspråk om detta. Politikerna söker smussla med frågan. Just därför bör den lyftas fram. Själv menar jag att om det går så att riksdagen fattar sådana beslut då blir ungdomsrörelsens paroll från tiden före Första världskriget åter aktuell: "Till detta system inte en man, inte ett öre!"

Då måste vi åter tydligt säga till de officerare och det manskap som står kvar i den krigsmakten vad Tucholsky sade till de tyska officerarna: "Soldater är mördare". Ty då har de blivit yrkesmördare i främmande sold. Då upphör det samförstånd om rikets försvar som funnits de senaste sjuttio åren.

Den som följer medias bevakning av skeendet i världen kan börja tro att det är aktiemarknaden som avgör ekonomin. Så är det inte. På börsen skapas inget värde. Värde skapas i arbete. Det är heller inte så att det är makterna eller några utommänskliga lagar som bestämmer över utvecklingen.

Egentligen vet vi detta. Därför vet vi också att när politikerna böjer sig för marknadens krav och tar bort finanspolitiken från folkvald kontroll och lägger den i självständiga - som det heter - ämbetsmäns händer då minskar detta vår frihet.

Om de får igenom sin vilja att dra in oss i EMU och centrala politiska frågor hamnar hos inför ingen folkvald församling ansvariga bankirer nere på kontinenten då har vår rätt att oss själva beskatta drabbats av ett grundskott. Alltså får det inte ske. EMU är en ödesfråga för folkstyret.

Nu talas ofta som om den nya tekniskt/vetenskapliga revolutionen har åstadkommit en helt ny ekonomi. Så är det inte. Sant är - det behöver man inte vara marxist för att förstå även om det hjälper - att det sätt på vilket den materiella produktionen organiseras styr. Men inte som ett öde. Ytterst organiseras också detta av oss själva i vårt arbete och våra dagliga beslut.

Låt mig förklara:
De stora reformer vilka drevs igenom under nittonhundratalet - de må gälla folkpension, mödravård, rätt höjd på diskbänken eller allas möjligheter till utbildning - var stora folkliga segrar. Det är en del av sanningen. Så var det, vi vet det alla. Att reformerna inte avskaffade kapitalismen utan blott - som jag minns Linderot sade på tal om det Arbetarrörelsens efterkrigsprogram han dock i princip såg som positivt - halshögg kapitalismens skugga visste vi också.

Samtidigt genomfördes dessa och liknande reformer i alla utvecklat kapitalistiska stater. Inte bara under Roosevelts New Deal och i Beveridgeplanens Storbritannien utan även - märk det! - i Hitlers Tyskland.

Inte så att de genomfördes på samma sätt och inte så att det blev likgiltigt var man arbetade - i Tyskland eller Sverige - utan så att dessa reformer var i dubbel mening nödvändiga.

Det var massindustrialiseringen vilken i skiftet mellan artonhundratal och nittonhundratal också ställde kravet på massarbetskraft. Därmed också på massarbetskraftens reproduktion. Skolor, sjukhus, arbetarskydd; allt det var folkliga krav men samtidigt var de nödvändiga för massarbetskraftens reproduktion. Det visste kapitalet (de små miljonärerna skrek - men de betydde inget.)

När kvinnorna i Sverige - som i gamla TDR , Östtyskland - för något decennium sedan födde så många barn att vi nästan reproducerade oss så berodde detta inte på några ideologier. I Italien där både stat och kyrka tutade högtidligt ideologiskt om familj och barn sjönk födelsetalet drastiskt.

Skälet är enkelt. Det gavs hos oss materiella förutsättningar för kvinnor att både ha barn och yrkesarbete. Barnomsorgen möjliggjorde barnafödande. De flesta - inte alla men de flesta - kvinnor vill ha barn och familj om det är praktiskt möjligt.

Nu är det inte längre lika möjligt. Visst talar våra politiker högstämt om feminism. Fast det är utan värde. Ty år 1946 motionerade samtliga kvinnliga riksdagsledamöter om lika lön för lika arbete: "efter rent kvalitativ uppskattning av arbetets värde med bortseende från befattningshavarens kön." Fråga närmaste vårdbiträde om det kravet har uppfyllts!

Inte heller kommer det att uppfyllas, ty nu går det snabbt åt andra hållet. Nu efter den nya tekniskt/vetenskapliga revolutionen har kapitalet inte längre samma behov av utbildad massarbetskraft. De behöver en del högt utbildade, därtill en lågutbildad eller outbildad massarbetskraft som kan importeras eller som kan lejas i låglöneländer. Alltså avvecklas reformerna.

Jag behöver inte gå in i detalj. Detaljerna känner vi alla. Men detta är bakgrunden till den pågående avvecklingen.
Inte så att utsugningen upphört. Nog får folk slita. Men det som kallades "folkhem" avvecklas.

För att genomföra detta utan alltför stort motstånd söker kapitalet oskadliggöra och enligt förmåga urholka och krossa fackföreningarna. I Förenta staterna har kapitalet och dess regering nått ganska långt i detta.

Stora delar av den fackliga rörelsen har där med lagens hjälp lamslagits. Men glöm inte att där dock just därför pågår mycket stora klasstrider. Samtidigt använder kapitalet sina medier - sina anställda informatörer - för att ideologiskt oskadliggöra folkligt motstånd, framställa verkligt förtryck som frihet och hålla folket fördummat. Soffpotatisar gör inte uppror, hoppas man.

Men jag vet inte om man verkligen kan fånga en höna genom att lägga henne på rygg och dra ett kritstreck över näbben. Med en alligator kan man. Jag har haft sådana. De blir som förlamade om man lägger dem på rygg. De spelar döda. Vi är dock varken höns eller alligatorer.

Det märkliga är att de flesta bland oss faktiskt tänker själva mediaindustrin till trots. Den stora uppgiften från 1889 kvarstår. Att med facklig kamp och politiska medel ta makten, expropriera kapitalistklassen och ändra samhället att tjäna vårt intresse.

Som ni nog alla vet är sådant handlande olagligt enligt EU:s grundlagar. Socialdemokratins gamla program är - med nuvarande tyskt och EU-anpassat språkbruk - författningsfientligt.

Desto värre för den författningen. Sådana lagar är som kritstrecket över hönans näbb. Vi bör högt och tydligt säga att vi inte respekterar den privata äganderätten till produktionsmedlen som någon mänsklig rättighet.

Det sade såväl Francois Boissel 1789 som Hjalmar Branting 1889. Det är inte ödet som styr utvecklingen. Vi kan själva avgöra vår framtid. Till det behövs dock både medvetande och organisation.

Jan Myrdal