Samtidigt visar sig allt tydligare och tydligare att EU redan utvecklats till just det som de bland oss vilka vid folkomröstningen kallades EU-kritiker varnade för. EU är nu inte längre en hotbild. Heller inte ett hot längre. EU är nu en mot vårt folk liksom mot de andra europeiska folken mäktig och direkt fientlig statsmakt.

Det är därför hög tid att tala mycket tydligt. Vårt svenska EU-motstånd har alltförlänge varit fint i kanten. Inte nog med att det knappt vågat tala klartext om nationen - visa flagg som det heter.

EU-motståndet har i det längsta uppträtt som om frågorna egentligen blott rörde vissa meningsmotsättningar inom det allmänna politiska samförståndet. Men sådant samförstånd, sådan försiktighet, sådan vilja från anständiga EU-motståndares sida att få vara med bland de fina och få uppträda i deras salonger - och få del av deras sportler; glöm inte det! - innebär att de i verkligheten tjänar EU:s intressen och underlättar dess pågående utveckling till en folkfientlig imperialistisk stormakt.

Detta är det första jag anser det nödvändigt att ta upp. Ty än så länge är situationen paradoxalt nog den att samtidigt som EU i vårt land icke har någon verklig folklig majoritet bakom sina strävanden är motståndet mot EU försiktigt. Det svävar på målet och förmår inte organisera det existerande folkliga motståndet till en politisk kraft som blir stark nog att tvinga fram en ändring av den svenska politiken. Om EU-motståndet fortsätter på denna försiktighetens och det allmänna samförståndets linje kommer politiker som Göran Persson att kunna fortsätta sin nuvarande politik att med endast en minoritet blands folket bakom sig omvandla Sverige till en provins i ett aggressivt europeiskt imperium.

Först när vi raserar samförståndet, drar en klar gräns mot EU-krafterna och talar ut då blir det möjligt att organisera folkviljan till att forma en ny svensk politik.

De som var med minns hur vi gjorde åren 1965 till 1968. De som var för unga att då vara med bör dra lärdom av den erfarenheten om hur en politisk folkrörelse utanför partier och parlament kan organiseras till verklig kraft i staten.

Till en början var det bara ett fåtal som talade klarspråk och i stället för till intet förpliktigande allmänna ord om fred på jorden krävde vapenhjälp åt FNL. Då rasade den anständiga pressen mot dem. Politiker stod upp i riksdagen och talade om FNL:arna som något slags Hitlers SA. När motståndet mot USA:s krig trots detta växte satte regeringen in polis. Ridande polis till och med.

Jag själv skulle ges fyra år i fängelse hotade man i december 1967. Men rörelsen hade blivit så stark att politikerna nu insåg att de fick springa mycket fort om de inte skulle bli omsprungna och få lämna sina välbetalda poster. If you can't beat them, join them! som man säger over there. När det alltså blivit 1968 gick regeringen själv i spetsen för demonstrationerna. Sverige hade bytt politik.

Av detta kan vi lära att om vi håller på principerna och inte förleds till vänlig finhet kommer det om något år inte vara jag som står här och talar för att Sverige skall lämna EU utan en eller annan Göran Persson som applåderas när han med statsmannaord förklarar varför Sverige nu träder ut ur en gemenskap som visat sig oförenlig med landets bästa.

Vilka är då huvudfrågorna?
Freden kan tas som den första. Där talar EU mörkt, som om det vore ett fredsprojekt. Men så är det ju inte. Det är ett fredsprojekt av samma slag som det tidiga fyrtiotalets Neuropa, nazitidens nya Europa i vilket franskt och danskt och holländskt storkapital med industrier och allt ingick förening med det starkare tyska kapitalet.

Samverkan - inte längre strid - över Rhen! som det då hette. Och som det återigen heter. Men då som nu enades detta Europa för de nya krigen i sina gränstrakter. Österut då som nu. Nu var det EU - med Tyskland i spetsen - som i sitt intresse destabiliserade och sprängde Jugoslavien för att sedan gå ut i öppet krig.

EU:s politiker sket utan någon som helst högaktning i Förenta Nationerna när de gick ut i krig för att flytta fram sina politiska positioner på Balkan och åt sina kapitalister - även de svenska - därmed också överta det angripna folkets industrier. Nu bulnar nya krig i EU:s intresse på Balkan - och fram mot oljan i Kaukasus.

EU:s krigspolitik visar tydligt sitt sammanhang med det tyska kejsardömets Drang nach Osten och det Hitlerorganiserade Neuropas expansionspolitik.

Jag har tidigare rått unga EU-motståndare att gå till biblioteken och läsa in den verkliga tyska propagandan från det tidiga fyrtiotalet. De kommer att förbluffas. Det blir dem som om de läste EU-material. Då förstår de det historiska sambandet!

EU är inte ett fredsprojekt. Det är uppkomsten av en runt det starka Tyskland sammansvetsad imperialistmakt.

Om brott, straff och försvar.
Visst finns krigsförbrytare. Jag har inget mot att sådana grips och straffas. Jag sörjde aldrig de efter Nürnberg hängda. Men märk att hit till Sverige kommer under detta ordförandehalvår sådana verkliga krigsförbrytare som inte grips och straffas, ja inte ens efterspanas.

Hit kommer Blair och hit kommer Solana och liknande. Förbrytare som i kraft av att de begått sina brott mot mänskligheten i EU:s och NATO:s namn förblir ostraffliga.

Vi har i Sverige ända sedan tidigt trettiotal haft ett allmänt samförstånd om behovet av en nationell försvarsmakt. Men det samförståndet har nu upphört. Den svenska statsledning anpassar den svenska krigsmakten - den vi kallat försvaret - till denna nya imperialistiska EU-makts behov. Svenska oficerare och meniga skall ut som legoknektar i EU:s militära insatser.

Det innebär att de ord för vilka Kurt Tucholsky en gång skulle ställas inför rätta i ett inför Hitlers maktövertagande alltmer krigslystet Tyskland - Soldaten sind Mörder, Soldater är mördare - nu blir aktuell hos oss.

Låt mig säga det tydligt: Den svenske officer vilken accepterar att fungera som legosoldat är en presumtiv yrkesmördare - han har frivilligt accepterat att ingå i ett nytt europeiskt Waffen SS.

Politiskt innebär detta att ungdomsrörelsens paroll om krigsmakten från tiden före Första världskriget - Inte en man, inte ett öre åt detta system - åter blir aktuell. Här vore det viktigt att söka samarbete med den del av fredsrörelsen som är beredd att ta sin fredsvilja på allvar.

Om imperialismen och dess motsättningar.
Imperialism är inte ett blott ett ord i en ordbok. Vi bör inte glömma att EU är det statsinstrument det europeiska kapitalet använder för att öka utsugningen. Också av Tredje världen. Solidaritet mellan folken kräver medveten kamp mot EU.

Det finns dock sådana som säger att man bör stödja EU om man står till vänster då EU ligger i alltmer öppen konflikt med USA-imperialismen. Ja, Förenta staternas makt är blott skenbart oövervinnelig; den är som syns i statistiken dock redan undergrävd och vacklande.

EU organiserar sig nu för att ta upp kampen för att från Förenta staterna erövra en allt större del av världskakan. Hur djup den konflikten blir vet vi inte än. Kanske kommer den länge än att bli väpnade konflikter blott genom ombud som nu i Afrika. Men avgörande är att det inte finns något skäl att stödja vare sig det ena eller det andra imperialistblocket.

Att ge stöd åt EU för att det är mot Förenta staterna blir som att ha gett stöd åt den kejserliga japanska imperialismen för att den bekämpade de europeiska kolonialmakterna i Asien!

Medborgarrätten upplöses.
EU stänger alltmer sina yttre gränser mot världen, blir till vad som på den förra Europatiden kallades Festung Europa. Den passfrihet som EU-vännerna inför folkomröstningen talade om visade sig vara just den medvetna bluff vi då sade. Nu kommer man som svensk inte att kunna röra sig ens i Norge och Danmark utan att bära pass eller annan statligt godkänd legitimation på sig.

Av passfriheten blev ett allmäneuropeiskt passtvång som i tsarens Ryssland! Med Shengenavtal och datoriserad polisiär övervakning inskränks nu också i det privata vår integritet. Samtidigt anpassas lagstiftningen till radikalt utvidgad medborgarkontroll.

Till frågan om yttrandefrihet och folkstyre.
Inom EU ökar åsiktskontrollen över de inom unionens gränser bosatta samtidigt som lagstiftningen i dess underordnade stater steg för steg inför alltfler inskränkningar av yttrandefrihet.

Att det socialdemokratiska partiet nu inte längre kan ha kvar sitt gamla partiprogram är inte att undra på. Dess krav på inskränkning av den privata äganderätten står i strid med EU:s grundvalar och har därmed blivit vad man i Tyskland kallar Författningsfientligt.

Ännu är detta inte straffbart i Sverige. Men det blir om vi inte kan tvinga oss ut ur unionen. Inom EU planeras för att införa dessa tyska regler i hela EU. Principiell marknadsfientlighet och principiellt EU-motstånd blir då straffbar författningsfientlighet.

Område efter område av det som tillhört det offentliga i vårt parlamentariska system undandras från tänkbart medborgarinflytande. De flesta bland oss inser nog vad det innebar när Riksbanken frigjordes från parlamentet. Finanspolitiken blir ordrätt oansvarig.

Vad för närvarande blott sägs - med stor försiktighet - av vissa gamla gråsossar är faktiskt sant. Det som sker i Sverige som i andra EU-stater är att den auktoritära byråkratiska statsapparaten från före demokratiens genombrott återupprättas. Se på riksrevisionen! Inför vem blir den ansvarig?

Vi kan snart nog få en tysk situation där en handfull till domstol koopterade, inför ingen folkvald församling ansvariga, ämbetsmän upphäver de lagar de folkvalda stiftat - abortlagen i Tyskland till exempel - sådana de av eget ämbetsmannaintresse motsätter sig.

Kan EU reformeras?
Då det folkliga motståndet i alla dess stater mot EU är mycket starkt och faktiskt finns över hela det allmänpolitiska fältet från yttersta högern till yttersta vänstern görs nu desperata försök att förklara för folk att EU kan reformeras. Man talar om ett grönt EU. Man talar om ett antiglobaliserat EU. Man talar om ett arbetarrörelsens EU. Allt detta är skalkeskjul.

Vi behöver internationela avtal för att begränsa miljöförstörelse. Vi måste samverka över gränserna för att bekämpa roffarkapitalet. Arbetarrörelsen och den fackliga rörelsen måste arbeta internationellt. Men i alla dessa frågor utgör EU inte ett användbart instrument utan ett hinder.

För att uttrycka det med ett par ord:
Internationell samverkan, öppna gränser och solidaritet mellan folken kräver:
Nej till EMU!
Sverige ut ur EU!

Jan Myrdal