Publiceringsdag: 001217
Sämre villkor för arbetslösa
Ett slag riktat mot de arbetslösa och deras familjer i glesbygden. Så skulle man kunna sammanfatta den nya arbetslöshetsförsäkringen som riksdagen, anförda av det socialdemokratiska partiet, beslutade om den 14/12 i år.
Beslutet innebär även en skärpning av bestämmelserna för aktivitetsgarantin - AGA:n - som infördes 1 augusti som en åtgärd för att klara regeringens målsättning att pressa ner den öppna arbetslösheten till fyra procent.
Reglerna i den nya arbetslöshetsförsäkringen får bland annat till följd att den arbetslöse för att behålla sin 300 dagars a-kasseersättning (den som han via medlemsavgift betalat till med egna pengar!) kan tvingas att flytta till en annan ort och vara beredd att ta ett jobb som han/hon inte tidigare ägnat sig åt, ifall arbetslösheten har pågått i mer än 100 dagar.
För att inskärpa hotet mot den arbetslöse har riksdagen beslutat att den som säger nej till ett erbjudet jobb riskerar att få sin ersättning sänkt med 25 procent under 40 dagar. Sker det en andra gång sänks ersättningen till hälften. Vid den tredje gången stoppas pengarna helt.
Det är oss veterligen första gången sedan parlamentarismen infördes i Sverige som staten, oförtäckt via tvångsmedel, ställer en del av befolkningen - till största delen boende i skogslänen - under hotet att behöva flytta från hus och hem. För det är i praktiken vad beslutet innebär.
A-kasseersättningen ska fungera som en garantin för en dräglig tillvaro för den arbetslöse och hans familj. Skulle den arbetslöse efter 100 dagars arbetslöshet obstruera och motsätta sig de nya bestämmelserna om tvånget att ta ett jobb på annan ort och därigenom riskerar att mista rätten till sin arbetslöshetsförsäkring, blir följden att det ekonomiska ansvaret lämpas över på hemkommunen genom ökade socialbidragskostnader.
Beslutet har föregåtts av omfattande protester, till exempel på tidningen Aftonbladets insändarsida, mot själva aktivitetsgarantin.
Den 6/12 i år skriver till exempel den långtidsarbetslöse Ulf Grenabo:
"Jag har läst insändare där AGA kallas för "den slutliga soptippen". Det är precis så det känns. Jag känner mig precis så förnedrad av samhällets företrädare som jag tror att man förr kände sig inom fattigvården. `Det är inget tvång - det är ett erbjudande', och `Tackar man nej får man inga pengar', sa en representant för denna idé.
Vad är det för erbjudande? Det är ett tvång. Varför ska de svaga i Sverige lida för att politiker ska slå sig för bröstet?"
Redan nu pågår en omfattande avfolkning av stora delar av de norra och inre delarna av Sverige (läs exempelvis Kiruna-nytts artikel om Landstingsförbundets befolkningsprognos byggd på SCB:s befolkningsstatistik). Beslutet om en skärpning av arbetslöshetsförsäkringen kommer att påskynda denna utveckling, ty det passar som hand i handske med den kapitalistiska ekonomins krav på en rörlig arbetsmarknad; en av den Europeiska unionens grundförutsättningar och inskrivet i dess fördrag.
Kapitalets inneboende logik innebär att företrädare för de allra flesta företagen söker sig till de största marknaderna för att erhålla maximal avkastning för sina produkter och därigenom till allra största del centraliserar sin verksamhet till storstadsregionerna. Denna utveckling återspeglas i en minskad befolkning i till exempel skogslänen.
Till det cyniska i denna ekonomiska politik hör bland annat att de som av arbetsförmedlingen med tvång anmodas att flytta - gudbevars med hjälp av ett flyttbidrag i bästa fall - dit jobben finns, inte ens är garanterade en bostad nära arbetsplatsen till en rimlig kostnad. Politikerna - som tvingas (ibland villigt dock) underordna sig kapitalets intressen (direktörernas hot om att företagen ska lämna landet klingar inte ohörda bland riksdagsledamöterna!) - förmår inte ens att fatta de beslut om fler bostäder i storstadsregionerna, som blir en logisk följd av den ökade befolkningskoncentrationen.
De utlokaliseringar av verksamheter, till exempel Radiotjänst, som skett från huvudstaden genom statens försorg uppväger inte på något sätt denna befolkningsminskning i skogslänen.
Vi som skrivit denna artikel har själva personliga erfarenheter av den här flyttkarusellens negativa effekter. Födda och uppväxta i Kiruna har vi från det första uppbrottet från föräldrahemmet under 1970/80-talen vid ett flertal tillfällen varit tvingade att flytta över landet för att söka vidareutbildning och anställningar.
Att flytta från en ort till en annan - från en landsända till en annan - måste för att betraktas som en förnuftig politik baseras på den enskilde medborgarens vilja till det, och inte användas som ett statligt medel för att tillgodose behovet från kapitalets och vissa politikers intressen att behålla sin makt.
Medvetenheten om denna negativa utveckling med en allt ökande befolkningskoncentration i storstadsregionerna, och vad det för med sig av bland annat stress och ökade miljöförstöring, har fått en av oss att ta beslutet att bosätta sig i ett litet samhälle i västra Värmland - och förhoppningsvis bidra till dess överlevnad i den pågående utarmningen av bygden. Men i och med den kärva arbetsmarknaden i denna del av Värmland, med hot om arbetslöshet hängande över sig och dessutom a-kasseregler som gör att den arbertslöse riskerar att mista sin ersättning ifall denne inte går med på att lämna hus och hem, så är det naturligtvis svårt att planera för en framtid på en sådan ort.
Vi anser att folk från skogslänen bör ställa krav på sina valda politiker att riva upp den nya arbetslöshetsförsäkringen som bygger på de förslag som föreskrivs i propositionen 1999/2000:139 och dess slutliga utformning i arbetsmarknadsutskottets betänkande 2000/01:AU05.
På vilket sätt är dessa bestämmelser i den nya arbetslöshetsförsäkringen till nytta för befolkningen i Norrbotten? Det anser vi att de norrbottniska riksdagsledamöterna som röstade ja till huvudbetänkandet AU05M1HS ska svara på: Birgitta Ahlqvist (s), Stig Eriksson (v), Lars U Granberg (s), Siv Holma (v), Lennart Klockare (s), Olle Lindström (m), Erling Wälivaara (kd), Kristina Zakrisson (s) och Monica Öhman (s).
Dessutom måste ett svenskt utträde ur den Europeiska unionen sättas upp på dagordningen, så att en arbetsmarknadspolitik kan utarbetas där grundkraven är att hela landet ska leva och att det skapas förutsättningar för befolkningen att utveckla de lokala näringarna.
Gun Jordán, studerande
Ola Jordán, webbredaktör
Tillbaka till insändarmenyn