Publiceringsdag: 000605

Starkt EMU-motstånd i Storbritannien



Premiärminister Tony Blair vill föra Storbritannien in i EMU. Men han har ett tufft jobb framför sig. Den brittiska allmänheten är mest EMU-negativ i hela EU och ovillig att byta ut det brittiska pundet mot euron.

När Maastrichtfördraget förhandlades fram 1991 fick Storbritannien, EU:s tredje mäktigaste medlemsstat, ett protokoll till EG-fördraget som ger Storbritannien rätt att stå utanför den tredje etappen av EMU. Storbritannien har likaledes rätt att senare - om landet så önskar och om det uppfyller konvergenskraven - delta i valutaunionen. Det brittiska protokollet är i vissa avseenden mer långtgående än de som annars gäller för länder utanför valutaunionen. Bland annat åtar sig Storbritannien inte att undvika "alltför stora budgetunderskott".

När Tony Blair vunnit valet på våren 1997 kom snabbt en avsiktsförklaring: Storbritannien skulle gå med i EU:s valutaunion när det var bra för landet. I oktober 1997 meddelade finansminister Gordon Brown i ett tal i underhuset att Storbritannien inte skulle gå med i valutaunionen från starten 1999, bland annat därför att den brittiska konjunkturen låg ur fas med konjunkturen i övriga EU-länder. Tre villkor angavs för brittiskt inträde: EMU ska ha visat sig framgångsrikt; följderna av ett EMU-medlemskap ska kunna visas var klart och otvetydigt positiva för Storbritannien; de brittiska folken ska säga ja till medlemskap i en folkomröstning.

Folken i Storbritannien har hela tiden varit mycket skeptiska till EMU och mot att byta ut pundet mot euron. En opinionsundersökning som publicerades i slutet av januari visade att rekordhöga 63 procent av britterna nu är mot en anslutning till euron, medans bara 25 procent är för. Samtidigt som de konservativa väljarna är mest motståndare med 82 procent mot och 12 procent för medlemskap, uppger också en majoritet av labours anhängare (56 procent mot 33 procent) och liberaldemokraterna (57 procent mot 34 procent), att de skulle rösta nej i en folkomröstning.
Det konservativa partiet, tories, är emot EMU-medlemskap och det är också huvuddelen av den brittiska pressen med The Sun och Daily Mail i spetsen.

Tories framgångar i EU-parlamentsvalet förra sommaren tillskrivs av många partiets hårda EMU-motstånd. Det har gett den tidigare hårt ansatte toryledaren William Haugue råg i ryggen. Torypartiet ser en EMU-anslutning som den sista spiken i den brittiska kistan och driver därför en kampanj med stridsropet "Keep the Pound!". Hittills har kampanjen inte givit utslag i opinionsmätningarna: de konservativa ligger kvar på låga 26-28 procent. Detta kan dock förändras den dagen då den färglöse William Haugue avgår och lämnar plats för någon mer karismatisk EMU-motståndare, till exempel Michael Portillo.

Även om det är högern som mest högljutt varnar för EMU-faran, är motståndet vida utbrett i alla befolkningslager. Till och med näringslivet är splittrat i sin bedömning. Och det har inte blivit större enighet under den tid som förlöpt sedan euron introducerades som gemensam valuta i 11 av EU:s 15 medlemsländer. Tvärtom har den försvagade euron och den allt starkare brittiska ekonomin tagits till intäkt för att Storbritannien klarar sig lika bra - eller till och med bättre - utanför valutaunionen. Till och med övertygade EMU-anhängare har tvingats konstatera att de risker med "utanförskapet", som målades upp i början av förra året, har visat sig vara överdrivna. Det starka pundet har i takt med eurons försvagning blivit en växande handelsvaluta.

Premiärminister Tony Blair presenterade i februari 1999 en plan (National Changeover Plan) för hur Storbritannien ska förberedas för medlemskap i valutaunionen. Han betonade att den inte innebär någon omläggning av politiken men sade att Storbritannien nu "lägger in en högre växel". De som väntat sig att få reda på när britterna ska byta ut pundet mot euron blev besvikna. Blair nöjde sig med att säga att eurosedlar och euromynt skulle kunna införas i Storbritannien 24 till 30 månader efter en folkomröstning. Därefter skulle de brittiska pundsedlarna och mynten kunna dras tillbaka ett halvår senare. I planen beskrivs vad regeringen gör för att förbereda departement och myndigheter för en övergång till euron.

Affärstidningen Financial Times konstaterade att Tony Blairs besked inte skiljer sig mycket från vad finansminister Gordon Brown sade i oktober 1997. Men genom att Tony Blair nu höll talet istället för Brown fick det en annan tyngd. Den nationella övergångsplanen uppfattades som ytterligare ett steg på vägen mot EMU. Tabloidtidningen The Sun skrev att Blair med sitt tal övergav pundet - flera år innan det brittiska folket har möjlighet att påverka. "Changeover"-planen är inte något annat än politisk propaganda för att få människor att tro att de inte kan säga nej till euron. The Sun var starkt kritisk till att förberedelserna för EMU-medlemskap sattes i sjön utan att folket har fått säga sitt.

För att styra Storbritannien mot EU:s valutaunion har Tony Blair formerat en "patriotisk allians". Den består av regeringen, liberaldemokraterna, representanter för näringslivet och fackföreningsrörelsen samt ett antal pro-EU torypolitiker. Mest kända i den senare gruppen är förre vice premiärministern Michael Heseltine och förre finansministern Kenneth Clarke.

Tony Blairs "Britian in Europe"-kampanj är den tyngsta och bredaste politiska manifestationen sedan början av 1970-talet. Även den gången handlade det om Storbritanniens förhållande till kontinentaleuropa och om det medlemskap i EG som den konservativa regeringen då eftersträvade. Sedan dess har torypartiet blivit mer EU-fientligt, medan labourpartiet gått den motsatta vägen. Blair har hoppats på att det brittiska näringslivet ska driva en eurokampanj och på så sätt hjälpa till att vända opinionen, men näringslivet är splittrat i EMU-frågan. Den största företagarorganisation, CBI, har dock förklarat att den inte kommer att agera för EMU-medlemskap förrän premiärminister Blair tar klar ställning.

TUC (motsvarande LO/TCO) beslöt vid sin kongress i september förra året med stor majoritet att förorda att Storbritannien ansluter sig till EU:s gemensamma valuta. Ordföranden för TUC, John Monks, efterlyste vid kongressen en mer aktiv politik från regeringens sida för att påskynda medlemskapet. Tony Blair har blivit alltmer vag om när den utlovade folkomröstningen ska hållas: "Tidigt efter nästa allmänna val" har blivit "efter nästa allmänna val" (som väntas våren 2001). En brittisk regering har som bekant fem år på sig innan den behöver utlysa nyval, men den brukar sikta på fyra. Att utlysa val tidigare sker normalt bara om det finns utsikter till en förbättring av en besvärande knapp parlamentsmajoritet, och det gör det naturligtvis inte efter labours jordskredsseger i maj 1997.
Nästa parlamentsval blir därför troligen våren 2001 eller något senare.

Visst vill Tony Blair och hans regering gå med i EMU - men ännu viktigare för honom är säkert kommande valsegrar. "Regeringen är rädd för att ju mer positiv den är till EMU, desto större blir risken för att de konservativa får en chans i nästa val. Det är tories enda möjlighet att vinna väljare egentligen", säger Steven Everts på den EMU-positiva tankesmedjan Centre for European Reform i London* (DN 10/3).

Tony Blairs strategi är nu att övertyga väljarna om att det finns fördelar med att alls vara med i EU. Alternativet att Storbritannien ska lämna EU har flutit upp i den allmänna debatten. Ett opinionsinstitut har ställt frågan och fått svaret att 34 procent kunde tänka sig det. Trots att det inte finns någon betydande organisation, parti eller person som argumenterar för detta. Inte ens det starkt EU-kritiska oppositionspartiet tories, vars ledare William Hague just nu framträder på torgmöten med stridsropet "Bevara pundet!". Men tanken att lämna EU har han uttryckligen avvisat.Under tories partikonferens i början av oktober förra året lovade William Hauge att han kommer att driva kravet på en omförhandling av hela EU-strukturen i riktning mot större flexibilitet och ökad nationell suveränitet. Margaret Thatcher välsignade budskapet och sade att "allt ont hittills har kommit från kontinenten och allt gott från den engelskspråkiga världen".

GÖSTA TORSTENSSON


(* Internetadressen till Centre for European Reform är http://www.cer.org.uk. Red anm)


Gösta Torstensson är redaktör för tidskriften KRITISKA EU FAKTA. Han har under lång tid varit aktiv mot ett svenskt medlemskap i EG/EU, bland annat som styrelseledamot i Folkrörelsen Nej till EU.Han har även publicerat flera böcker om EG/EU/EMU, bland andra: Den raka vägen till EG, EMU - hot mot jobben, välfärden och demokratin och Lärobok om Europeiska unionen - Efter Amsterdam.Kiruna-Nytt publicerar gärna era synpunkter/kommentarer på denna krönika.
Skriv in här!.
Läs kommentarerna/synpunkterna
Tillbaka till tidigare krönikor