Publiceringsdag: 030327

"Irakkriget kan vara början på Blairs politiska fall"

Storbritanniens premiärminister Tony Blair, tillsammans med USA:s president George W Bush och deras allierade, gick emot FN och bröt mot internationell rätt när de den 21 mars startade invasionskriget mot Irak.
Samtidigt är motståndet mot kriget stort, inte bara i Storbritannien utan över hela världen, vilket bland annat demonstrationerna den 22 mars visade. Toni Soyupak ger i denna text sin bild av bland annat den rådande situationen i Storbritannien, vilka konsekvenser kriget har fått inom Blairs regering och de enorma kostnaderna som det innebär att finansiera kriget. Han har en mångårig erfarenhet av politiskt arbete i Turkiet och Sverige. För närvarande bor och verkar han i London.

USA:s president George W Bush uttalade, efter mötet på Azorerna den 16 mars i år - på vilket USA, Storbritannien tillsammans med Spanien förklarade att diplomatin för att undvika ett krig i Irak hade spelat ut sin roll - till världen sitt ultimatum och kriget tog sin början den 21 mars.

USA:s president Bush, politiskt på yttersta högerkanten, Storbritanniens premiärminister Blair, utan stöd från sitt eget arbetarparti, och Spaniens premiärminister Jose Maria Aznar, vars parti har nära släktskapsband med den före detta generalen Francos fascistregim (partiets grundare och nuvarande ordförande var chef för Francos hemliga polis, och Aznar själv var medlem i fascistpartiet när Franco levde, ett faktum han aldrig dementerat) beslutade tillsammans att starta kriget utan en ny FN-resolution på grund av den rådande oppositionen i FN:s säkerhetsråd.

Före beslutet att gå i krig, i Storbritannien fattat av Blairs regering och sedemera den 18 mars i Storbritanniens parlament (underhuset), beslutade - den 17 mars - Robin Cook, ledaren för underhuset och tidigare Blairs utrikesminister, att avgå.

Cook avgick eftersom han motsatte sig en militär aktion utan stöd av en FN-resolution.

Han trasade sönder argumenten för att gå i krig, och han påpekade att allmänheten i Storbritannien och det internationella samfundet inte var övertygade om att kriget var berättigat.

Cooks känsloladdade avskedstal i parlamentet fick, trots att det stred mot reglerna, parlamentarikerna att ge honom en stående ovation (läs hans avskedstal via denna länk: Robin Cook's resignation speech).

I sitt tal förklarade Cook att:
"ironiskt nog, är det endast på grund av att Iraks militära styrka är så försvagad, som vi överhuvudtaget kan överväga denna invasion. En del förespråkare av kriget hävdar, att hans (Saddam Hussein, red. anm.) styrkor är så försvagade, så demoraliserade, att kriget kommer att vara avslutat inom ett par dagar.";
"Vi kan inte grunda vår militära strategi på antagandet, att Saddam Hussein är försvagad och på samma gång rättfärdiga föregripande (militära, red anm) aktioner med påståendet att han utgör ett hot."

Efter att han avslutat sitt tal reste sig parlamentsledamöterna och skapade sådana applådåskor, vilka sällan har skådats i det brittiska underhuset. Förutom Robin Cook avgick ytterligare två ministrar ur Blairs regering, men regeringsrebellen Claire Short lämnade inte sitt arbete som statsråd. Hon gjorde Blair rasande genom att stämpla honom som "likgiltig" och vägrade att stödja ett "brott mot internationell lag". Ifall Irak attackeras utan stöd av FN, uttalade hon för BBC: "så tror jag, tyvärr, att en stor likgiltighet ligger till grund för situationen."

På frågan om hon skulle komma att avgå, svarade hon:
"Absolut - det råder ingen tvekan om det."

Tony Blair ställer sitt framtida ledarskap på spel och många inom arbetarpartiet tror att hans framtid som premiärminister snart kommer att vara förbi, på grund av det bristande stödet från hans parti. Han har gått ut i krig utan fullt stöd från det egna partiet.

Den 18 mars, när parlamentets underhus skulle ta beslutet om kriget, blev resultatet det största upproret bland arbetarpartiets ledamöter någonsin. Efter debatten röstade 217 parlamentsledamöter (varav 138 från arbetarpartiet red. anm.) för ett förslag mot att sätta in militära styrkor mot Irak, medan 396 röstade mot.

Vid förra omröstningen (den 26 februari) var det 199 av ledamöterna som gick emot Blairs linje (varav 121 från arbetarpartiet).

Det visar att antalet krigsmotståndare ökar och i förlängningen kan Tony Blair inte vara säker på sin roll som premiärminister. Det avgörs av om kriget blir kortvarigt och lyckosamt. Men nyheterna hittills från krigsområdet har inte varit gynnsamt för honom.

Turkiet gav förra fredagen (torsdag natt) tillstånd till de allierade att använda landets flygbaser, men beskedet kom för sent.

Turkiets ställning har varit en viktig beståndsdel i krigsförberedelserna. USA erbjöd landet en stor summa pengar, men efter att det turkiska parlamentet beslutade att säga nej till att tillåta USAs trupper att ha flygbaserna som utgångspunkt för en andra (nordlig) front in i Irak, krävde Washington ett "förtydligande", ett diplomatiskt yttrande för "vad i helvete är det fråga om?".

Bush och vice presidenten Dick Cheney kontaktade Recep Tayyip Erdojan, Turkiets premiärminister, i ett sista försök att få ett tillstånd.

Men Pentagons beslut förra torsdagen att flytta ett dussintals krigsfartyg från vattnen utanför Turkiet till Röda havet antyder att Washington gav upp hoppet om att Turkiet skulle ändra sin inställning, åtminstone inte i tid för att möjliggöra en invasion från Turkiets gränser.

Turkiet antyder att det skulle uppfatta kurdiska förflyttningar in till Irak som problematiska och att det inte kommer att acceptera en kurdisk självständighet. Redan har det framkommit uppgifter om att turkiska styrkor har rört sig in i norra Irak och att USA har varnat Turkiet för denna framryckning.

Blairs förhoppning om ett snabbt blixtkrig ser allt mer ut att grusas. Samtidigt ökar kostnaderna för kriget.

Enligt finansministern Gordon Browns beräkningar för budgetåret 2003-2004, som han presenterar i början av april, skapar kriget i Irak ett underskott på ytterligare 12 miljarder pund (motsvarar cirka 166 miljarder kronor), enligt revisions- och konsultföretaget Deloitte and Touche.

"Kostnaderna för kriget skulle kunna bli betydligt högre än vad som för närvarande antas.", enligt Roger Bootle, ekonomisk rådgivare för Deloitte.

Vid sin redovisning den 9 april förväntas finansminister Brown redovisa statliga lån på 34 miljarder pund för budgetåret 2003-2004, till skillnad från de 24 miljarder pund som förutsågs vid den preliminära budgeten som presenterades i november i fjol.

De direkta kostnaderna för krigsoperationerna kommer att utgöra en tredjedel av de extra statslånen för detta och nästa år.

Brown har öronmärkt 1,75 miljarder pund för krigsinsatsen och har utlovat "så mycket som behövs".

De indirekta kostnaderna för kriget, så som minskad skatt från företagen, ökar utgifterna åtminstone med ytterligare 2 miljarder pund.

"Utgående från lånebehovet och kostnaderna för kriget betyder att finansministern knappt har något utrymme för att ytterligare spä på de offentliga utgifterna", enligt finansanalysföretaget Ernst&Youngs senaste rapport, vilket använder finansministerns egna beräkningsmodell.

Samtidigt har brandmännen i Storbritannien beslutat sig för att gå ut i en ny strejk. En konferens med representanter för brandmännen vägrade i förra veckan att acceptera arbetsköparnas sista lönebud, vilket fackföreningsledningen rådde dem att acceptera.

Brandmännen gick emot sin egen fackföreningsledning och röstade för nya strejker, vilket även är bistra nyheter för Tony Blair.

Storbritanniens största krigstida demonstration hölls i London den 22 mars och demonstrationer arrangerades även i Tony Blairs valkrets Sedgefield, samt i bland annat Manchester, Bristol och fem städer i Skottland.

Hundratusentals av fredsdemonstranter tågade i London - så många som 700 000 enligt arrangörerna, när de på eftermiddagen räknat samman antalet deltagare - men polisen insisterade på att antalet var mindre än 100 000.

Uppskattningsvis demonstrerade 5 000 personer vid Royal Air Force (RAF) anläggning i Fairford, Gloucestershire, där USA:s B-52-plan är baserade.

Demonstranterna lade ner blommor vid huvudporten, i åminnelse av "Demokratins död", och ovanför dem, i det strålande solskenet, lyfte ytterligare åtta av bombflygplanen mot Irak.

Demonstranterna i London gav uttryck för mer ilska och beslutsamhet och deras budskap kan man inte likna vid något slags musikalisk komedi:
"Gråt tillsammans med Iraks änkor" och "Bomba Texas, de har också olja", var några av parollerna.

Budskapet från demonstranterna var bland annat att:
"Bara för att kriget har inletts betyder inte att det är berättigat. Detta är bara början. Det väsentliga är inte att kriget just har börjat, det är inte det viktiga just nu. Poängen är att människor, efter de senaste månadernas demonstrationståg, har hittat en röst som de inte trodde existerade. Vi vet också att saker och ting inte kommer att bli bättre. Det är vad som kommer att hända efter Irakkriget - vad som kommer att hända med Israel och resten av Mellanöstern - som är viktigt och vi är här för att tala om för Blair att vi kommer att marschera igen - och igen - ända tills han lyssnar på oss."

Betraktande demonstrationen den 22 mars jämfört med massdemonstrationen i februari, uttalade sig en talesman för arrangörerna:
"Det var nästan oundvikligt att den inte kunde vara lika stor, eftersom den demonstrationen (den 15 februari, red. anm) var den största demonstrationen i landets historia. Denna protest organiserades med bara fyra dagars varsel!"

Sålunda är allmänheten i Storbritannien övervägande mot kriget och till Blairs attityd. Den allmänna uppfattningen om Blair är att han har tappat greppet och hans framtid som premiärminister är osäker.

Toni Soyupak
Översättning och bearbetning:
Ola Jordán

Läs mer:
"Blair möter hårt motstånd på hemmaplan för ett kommande Irak-krig"
"Ett Irakkrig startar med ett våldsamt angrepp från USAs bombflyg"


Kiruna-Nyttpublicerar gärna era synpunkter/kommentarer på denna text.
Skriv in här!
Läs kommentarerna/synpunkterna
Läs fler globala texter