De församlade representanter för Afghanistans folk är mestadels självutnämnda och utgör bara ett fåtal av de olika grupper som manövrerar för inflytande över de delar av Afghanistan som för närvarande behärskas av Nordalliansen. På spel står framför allt de miljarder som västvärlden lovar i bistånd till de som kan komma överens.

Hittills har deltagarna kommit överens om att konferensens uppgift ska vara att etablera en tillfällig administration, som ska ta ansvar för den centrala regeringsmakten tills en shura, en rådsförsamling, kan sammanträda någon gång under våren nästa år. Rådsförsamlingen ska då utse en andra tillfällig administration, som ska kunna regera i upp till två år. Den administrationens uppgift blir att förbereda en andra rådsförsamling, som ska fatta beslut om en ny konstitution för landet. Därefter ska allmänna val kunna hållas.

Tvivel har dock rests om möjligheten att förverkliga det som mötet i Bonn beslutar. Bland mötesdeltagarna är det bara de från Nordalliansen som representerar verkliga maktfaktorer i Afghanistan. De övriga representerar istället olika exilgrupper med litet eller inget inflytande. Den förre kungen, Zahir Shah, som är representerad på konferensen, åtnjuter dock fortfarande viss popularitet i landet.

Även Nordalliansens mötetsdeltagare kan finna sig ifrågasatta om de som de representerar har en annan uppfattning än den som blir resultatet av mötet i Bonn.

Frånvarande från mötet är inte bara talibanerna, utan också de pashtunska krigsherrar som nu, i en återgång till den situation som rådde innan talibanernas erövringar i mitten av nittiotalet, tar över makten på olika håll i södra delen av Afghanistan.

Stötestenen på mötet är frågan om utplaceringen av s k fredsbevarande styrkor i landet. Det är också den fråga som är viktigast för de stater som agerar i bakgrunden under mötet. Förenta staterna vill självklart ha en sådan styrka. Ryssland har visat var landet står genom att i måndags, på inbjudan av förre presidenten och Nordalliansens ledare Burhanuddin Rabbani, i samråd med Washington stationera trupper i Kabul.

Däremot har Iran, genom en talesman för landets utrikesministerium, sagt att Iran "motsätter sig utplaceringen av flernationella styrkor under förevändningen att de ska erbjuda säkerhet i Afghanistan". Talesmannen tillade att en sådan handling "vore oförenlig med Afghanistans oberoende och territoriella integritet".

Bland afghanerna själva har Nordalliansen hittills kategoriskt motsatt sig utplaceringen av ytterligare utländska truppkontingenter. Under onsdagen sade visserligen Yunus Qanooni, en av alliansens delegater vid mötet i Bonn, att sådana trupper i princip vore möjliga om de var en del av en omfattande fredsplan, men vidhöll att de är onödiga, en uppfattning som även Burhanuddin Rabbani tidigare har uttryckt.
Rabbani deltar själv inte på mötet i Bonn, och har sagt att det inte kommer att bli några verkliga resultat av det. Han har också tillagt att detta bör vara det sista mötet om Afghanistan utanför landets gränser.

I kraft av att Nordalliansen behärskar Kabul, och att han av omvärlden erkänns som Afghanistans statsöverhuvud, har Rabbani nu planer på att träffa Pakistans president, Pervez Musharaff.

Rabbanis huvudsakliga maktbas är den tadjikiska befolkningen, som är Afghanistan näst största folkgrupp. Pakistan, som visserligen tidigare stödde talibanerna i deras kamp mot Nordalliansen, är en enande faktor för Afghanistans pashtuner, landets största folkgrupp, som internt är splittrad, inte minst som anhängare respektive motståndare till talibanerna.

Om Rabbani, som stöds av Ryssland, kan nå en överenskommelse med Musharaff, kommer sannolikt mötet i Bonn att bli enbart symboliskt.

För Afghanistans framtid kan dessutom i längden inte bara det kommande mötet mellan Rabbani och Musharaff visa sig vara viktigare än konferensen i Bonn, utan också det möte om "rekonstruktionen av Afghanistan" som pågår i Pakistans huvudstad Islamabad med representanter för Världsbanken och andra internationella långivare.

Anders Püschel, libertas.se